Vad är det du gör egentligen, på ­inspelningen?

– Eftersom jag är rekvisitaassistent så är mitt jobb i första hand att åka och hämta grejer. Sedan har jag fått dressa några mindre miljöer men annars är det rek­visitörerna som gör det. Man går på ­loppis helt enkelt. Man lånar ­saker från olika ställen, men allt är ju hemligt så jag kan inte säga vad jag gjorde i går, haha.

Fortsätter ni bygga miljöer under inspelningens gång, är det nya miljöer?

– Ja, hela tiden. Dubbla team också. Så vissa dagar har det varit sex locations, att varje team har tre stycken. Det är lite ovanligt, men det har varit körigt på ­rekvisitaavdelningen om man säger så.

När kommer serien sändas?

– Jag tror att det är om ett år, när det börjar bli lite höstruggigt.

Vad tycker du om jobbet, hur är det?

– Det är roligt. Det är ju något alldeles annorlunda och allt uppslukande, det är både positivt och negativt. Man tänker på det här hela tiden, vad som kan passa och inte. Det är långa, långa listor på saker som måste bli gjorda och mycket av informationen kanske bara sägs en gång så det gäller att hänga på. Det är lite olika arbetstider, ibland jobbar man på dagen, ibland på kvällen ­eller natten.

Hur är det här jämfört med inredning, som du är van vid?

– Det har varit väldigt roligt att jobba med kulisser, locations och miljöer. En skådis ska kunna låtsas att han bor där och det ska se ut som att han bott där länge. Det har varit så lustfyllt att göra fult. I stället för äpplen och kronärtskockor sätter man en rutten banan i fruktfatet. Ett skruttigt godispapper ska vara kvar. Det är så roligt, man blir så glad! Hela ens liv har gått ut på att få allt slätt och rakt och i linje så när det ska vara snett och veck är det väldigt roligt, när man gör helt fel. En pläd är ju en typisk inredargrej som ska ligga lite bakåtlutat, gentilt över soffan. Men på inspelningen var det en rekvisitör som bara knölat ihop den och tryckt in den i soffan – precis som det ser ut. För att få det så verkligt som möjligt gör man det fult och trycker till. Det har varit det ­roligaste med jobbet. Det ligger nära det jag gjort förut, fast tvärt om.

Vad ska du leta efter, vad är det för känsla du ska få fram?

– Scenografen har tänkt först. Eller naturligtvis börjar det i manuset och så får alla involverade, film regi, scenografi, göra sig en bild av det, alla läser ­manus. För vår del på scenografiavdelningen håller vi koll på vilken generell färgskala vi ska förhålla oss till när vi letar på loppis och så naturligtvis vilka de här människorna är. Vad tycker de egentligen om eller vad tycker de om att visa att de skulle kunna tycka om men det gör de egentligen inte? Det är alltid så med grejer. Det säger något om vem man är, vad man vill att andra ska tro att man är och vem man önskar att vara.

Vad mer har varit roligt?

– Det är också det att vi är så många som kommer från olika ställen och kan väldigt mycket olika saker och tillsammans bygger vi ett konstverk. Att vi går åt samma håll. Alla har olika bilder i huvudet men för att få ihop allt till en helhet, det är det som är trickset, och när man ser resultat, som vi har gjort lite, lite grann, så blir man glad! Det blir bra, den blir snygg!

Även om det är fula miljöer?

– Ja men ljuset och känslan, det är ju det man vill åt när det gäller kultur, men det kanske man vill när det gäller inredning också förstås. Det är ett känslo­språk och definitivt konst med tv-serie. Och det är roligt att ha jobbat med. Och vilka människor i Älvsbyn! De får tio filmklappor av tio för deras tålamod och engagemang. De har varit så otroligt service minded och vänliga ­allihop att man blir rörd. Oumbärliga!