Utgångspunkten är ganska simpel, men ändå genial. Ruffier-Holmqvist är uppvuxen i Frankrike, men med svensk mamma från Norrbotten. Och mamman har under Angelicas uppväxt matat dottern med bilder och tidningsklipp för att hon ska veta hur det är och ser ut i det Norrbotten hon härstammar ifrån.

Bilden blir naturligtvis distorderad, och i vissa fall romantiserad. Ljus. Vidder. Samer. Röda hus i skogen där man sitter inne och stickar om vintrarna.

Och i bakgrunden en ton av autenticitet, som konstnären själv uttrycker det. För att få ordning på begreppen föreställning och sanning – en fråga som väcker oanat djup i ett filosofiskt perspektiv – begav sig konstnären hit för att ta reda på hur det förhöll sig.

Artikelbild

Sant eller falskt. Ibland är bilden av ett snöigt och kargt vinterlandskap den rätta. J35 Draken översnöad utanför Kallax flygplats.

Nu verkar det som om den resan, att hon även flyttade hit och bosatte sig på Skurholmen (ja, bara en sådan sak kan ju förvirra den klokaste människa) egentligen bara öppnade för fler frågor. Eller som jag själv brukar tänka, att man är less på sörlänningarnas ofta plumpa frågor – om isbjörnar, utedass, frusna tår och snöfläckar i maj – som i förstone leder till att man vill förklara sig. Att så ligger det alls inte till, att vi faktiskt haft vattenklosetter länge. Och centralvärme.

För att inte tala om Luleås fjärrvärmeverk.

Men att tidigare omnämnda sörlänning redan slutat lyssna och saknar tålamod att ge akt ens på en sådan ordfattig utläggning.

Men likväl finns den där, bilden på den snötäckta ”Draken” utanför Kallax flygplats. Så ser det faktiskt ut när man landar här i början av mars.

Artikelbild

Vardag. Angelica Ruffier-Holmqvists utställning består egentligen mest en samlig privata bilder. Men själva arrangemanget väcker talan.

Detta var alltså utgångspunkten. Själva konstverket då är en genuin samling av både historiska och nutida bilder och skildringar av Norrbotten. Angelica Ruffier-Holmqvist har outtröttligt samlat material, botaniserat i reseskildringar från mitten av 1500-talet. Gjort böcker med sammanställning av släktens fotoalbum.

Det är framförallt bilderna tagna i kvadratiskt format med kameran Kodak instamatic som får mig att haja till. Eller de där bilderna där båten ska dras upp och man står med det iskalla vattnet upp till knäna. När jag ser dessa bilder, sammanställda på det här viset, sätter det liksom självbilden i gungning. Allt böjar svaja, och lutar en aning åt höger. Eller var det vänster? Jag vet inte. Men den där bilden som jag initialt så ifrågasatte kanske är den sanna ändå.

Artikelbild

Husfader. Och järnspisen, en vanlig syn i norrbottniska hem för inte så länge sedan .

Sen hittar konstnären ett gammalt rullband med inspelningar från släktingar som emigrerat till Amerika. Där beskriver de sin vardag, ibland med riktig svengelsk brytning, som välter allt på ända. Just det! Nu förstår jag. Att min eget amerika (stavat just gement) är en sån där lutande bild som det aldrig går att få någon ordning på. Eller som mitt ständiga ältande av det grekiska.

Man få ingen ordning på paljetterna, ouzon och tzatzikins egentliga innebörd. Allt är ett kalejdoskop.

Artikelbild

Kallt om benen. Skärgården är fantastisk, sägs det. Men säsongen kort.

När konst väcker den här typen av frågor och man ges friheten att tolka själv dess innebörd är den som bäst.

Det så grundliga utforskandet, mängden material och sorteringen av det, inger också respekt. Här har vi en konstnär som tagit uppgiften på lekfullt allvar och som fullföljt sin idé.

Frågan om hennes egen bild av Norrbotten var felaktig – den som hon fick genom vad släktingarna förmedlat – är ogiltig, menar konstnären. När hon först säger så förstår jag inte vad hon menar.

Men senare fattar jag att det bakom de tonade bilderna av släktingarna fanns mer att skåda. ”Det jag trodde mig se, finns det?” är alltså inte bara namn på utställningen, utan en fråga värd att grunna på när man sitter där på bron i det mulna vädret och slår ihjäl myggan som just satte sig på armen.

Pelle Lindblom