Hälsar du på dina vänner utan att först ringa eller sms:a?

Då ägnar du dig åt en vana som verkar vara på utdöende.

Dagens umgängeskultur kräver i regel att du hör av dig i förväg och kommer överens med den du tänker hälsa på. Förändringen har kommit krypande sakta, sakta, som en snigel i en Volvo 340. Men den tycks obönhörlig.

För egen del hörde jag den första oroande bulletinen efter en fotbollsträning på 1980-talet. En av de äldre spelarna berättade för ett häpet lag om några bekanta, ett par från Kiruna, som flyttat till Stockholm. Paret hade börjat lära känna nya människor i huvudstaden. En lördag åkte de iväg för att hälsa på en av mannens nya arbetskamrater. Helt enligt normal sed.

Arbetskamraten och dennes hustru öppnade dörren med förvånade och besvärade miner. “Vad gör ni här? Har det hänt något?” Spontanbesöket var helt enkelt inte välkommet. De utflyttade kirunaborna fick lära sig att de måste ringa först.

I dag har spontanbesöken upphört även i stora delar av Kiruna och fronten rör sig mot de omkringliggande byarna där fortfarande många ser det som en av livets grundpelare att både kunna hälsa på och ta emot besök utan förvarning. När jag frågade några av mina elever om saken var skiljelinjen tydlig. I Vittangi-, Soppero- och Karesuandotrakten är det bara att kliva på. Gör du detsamma inne i Kiruna möts du av illa dold irritation eller tydligt uttryckt ilska.

De sociala medierna bär troligen en del av skulden. Vi vill hinna fixa till både oss själva, vårt hem och fikat eller maten vi bjuder gästerna på, så att det matchar bilderna vi lagt upp på Facebook och Instagram.

Men berättelsen i omklädningsrummet var från en tid innan de sociala medierna ens var påtänkta, så förändringen har troligen djupare rötter än så. Dels bor vi inte längre med våra nära och kära inpå knuten, så som fallet var förr. Alla är spridda för vinden. Brorsan bor kanske i Luleå, syrran på Irland, kusinerna i Uppsala och mormor i Juoksengi. Möjligheten till spontanbesök har försämrats och därmed har vi vant oss av vid dem.

Dels bor vi inte lika trångt längre. Barnen är färre och har egna rum i en rymlig bostad. De tillbringar kvällarna avskilt och ostört. Föräldrarna skickar ett pling via mobilen när maten är klar nere i köket.

En av Facebookgrupperna som jag är medlem i heter Introvert Sverige. Den växer sakta men säkert. Vår tid är nu.