Diskussionen om behovet av tryggare anställningar och förstärkt omställningsförmåga har pågått länge i den fackliga rörelsen. Men processen började på allvar med ett beslut på LO-kongressen i juni 2016.
Det dröjde dock innan beslutet började omsättas i praktisk handling.
I oktober 2016 beslutade LO-styrelsen att utreda förutsättningarna för att begära förhandlingar med Svenskt Näringsliv.
Utredningen överlämnades till LO:s styrelse i augusti 2017. I november samma år begärde LO förhandling med Svenskt Näringsliv. Då hade mer än ett år (en fjärdedel av kongressperioden) gått sedan kongressbeslutet.
Förhandlingsframställan rymmer krav på tryggare jobb, rätt till kompetensutveckling, förbättrad omställning och stärkt arbetslöshetsförsäkring.
Inte oväntat hade arbetsgivarna egna krav och vissa invändningar.
Sedan hände i princip ingenting förrän 29 mars 2019 när PTK (som representerar 25 tjänstemanna- och akademikerförbund) också gick in i förhandlingarna med Svenskt Näringsliv.
Därefter passerade ytterligare ett antal månader. 19 december 2019 (mer än tre år efter LO-kongressen 2016 och bara ett halvår före nästa LO-kongress) lyckades dock LO, PTK och Svenskt Näringsliv enas om en avsiktsförklaring.
I det läget sprack emellertid LO-styrelsen. Åtta förbund – bland annat IF Metall, Handels och GS Facket – ville fortsätta förhandlingarna. Sex förbund ville inte det.
Det är viktigt att ha den här historieskrivningen klar för sig i dagens uppskruvande diskussion om LAS-förhandlingarna.
Fria och självständiga parter har hela tiden ägt möjligheten att förhandla fram ett nytt huvudavtal, utan inblandning av klåfingriga politiker.
Allt är inte Annie Lööfs fel.
Både före och efter Januariavtalet 2019 fanns möjligheter att förhandla fram en lösning. Parterna behövde inte sitta och vänta på den hårt kritiserade statliga utredningen, som presenterade sitt slutbetänkande 1 juni i år.
Men ibland mal de fackliga kvarnarna väldigt långsamt.
Alla, som har åtminstone politisk ledsyn, borde också begripa att det är omöjligt för facket att få igenom några långtgående lagstiftningskrav i dagens parlamentariska läge.
Sedan länge har riksdagen en majoritet (M, KD, SD, C och L) som på ett eller annat sätt vill luckra upp arbetsrätten. De två mest fackföreningsvänliga partier (S och V) har bara 127 av de 349 riksdagsmandaten.
Som ett exempel: Arbetsmarknadsministern la ett förslag om att stärka de regionala skyddsombudens ställning. Riksdagen gjorde dock tummen ned även för den blygsamma förändringen.
Det är till detta politiska landskap som arbetarrörelsen har att förhålla sig till.
En förhandlingslösning framstår därmed som betydligt klokare än att göra partipolitik av den här frågan.