Kanske kan förståelsen av tid delas upp i två olika typer. Den första tiden är i så fall linjär. Det är en berättelse om tid som för oss framåt, ofta till något bättre och som rymmer ord som utveckling, framgång och att gå vidare. Denna tid är också kalenderns tid, dagarna som går och som upprätthåller en tydlig gräns mellan det som varit och det som är, liksom det som ska hända sedan. Detta medan den andra tiden skulle kunna sägas rymma allt det som inte ryms i den första tiden. Det är den tid som består av den linjära tidens restprodukter.

Utgår man från denna modell så är det i den andra tiden som Sara Stridsbergs tre pjäser – som nu finns samlade i boken ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” – befinner sig i.

I den första pjäsen, som också fått ge namn åt samlingen, är det gamla mentalsjukhuset Beckomberga som står i fokus, och den som läst Stridsbergs roman ”Beckomberga: ode till min familj” (2014) kommer att känna igen sig. I pjäsen flyter allt samman. Tiden då Beckomberga var befolkat av patienter, året det stängde igen och de sista patienterna skrevs ut, samt när det sedan länge är stängt gestaltas parallellt.

Här finns fadern som vill dra sig ut ur livet och dottern som besöker honom, här finns dottern och modern som besöker parken när fadern är borta och sjukhuset har stängt och så finns de andra patienterna som inte vill försonas med det som varit, eller på andra sätt hamnat utanför tiden.

Som Olof som vid utskrivningen, när sjukhuset ska stängas 1995, sätter sitt hopp – att allt ändå ska gå bra – till Olof Palme (som han inte vet varit död i nio år).

Formen, att låta tiden flyta samman, skapar på så sätt inte bara en trohet till platsen som rymmer alla dessa tider, utan känns också som olidaritet till pjäsens personer som alla mer eller mindre tycks befinna sig i flera tider samtidigt. Som Henning som inte kan släppa att han förlorat sitt hus på Lidingö i Stockholm, ”paradiset på jorden”, och som därför besöker det ofta. Han går också till banken dagligen för att kräva tillbaka det. Men: ”De kan inte glömma att jag inte betalade den där räkningen.”

Så enkelt sker också ett roligt perspektivskifte, kanske är det snarare så att det är banken som har svårt att glömma.

På ett liknande sätt närvarar i den sista pjäsen ”American hotel” en mor som sedan länge är död. Denna gränsuppluckring mellan levande och döda, dåtid och nutid, dröm och verklighet, fängelse och frihet, inuti och utanför, förenar de tre pjäserna. Det senaste kanske blir mest synligt i pjäsen ”Konsten att falla” där tvättbjörnar och havsfåglar åker in och ut i ett förfallet men en gång lyxigt hus vid Atlantens strand, i East Hampton. Där har också gränsen mellan den 57-åriga dottern Edith och hennes mamma Edith som bor där tillsammans kollapsat.

Mor och dottern Ediths eventuella falsksång – mitt i fantasin om att ha kunna bli eller kanske till och med vara sångerska – gör också något närvarande som jag förstår som en viktig del i Stridsbergs författarskap, och så även i dessa pjäser; glappet mellan hur något kan kännas i den egna kroppen och hur det kan te sig för den rationella, granskande och dömande blicken. Där finns journalisterna, psykiatrikern, hälsoinspektionen, filmskaparna (och inte att glömma patienterna själva, liksom mor och dotter) vars blickar bryter in, värderar, lägger till rätta eller vaktar.

En del av Stridsbergs storhet är, tror jag, hur hon förhåller sig till detta glapp. Hon både producerar det i texten och solidariserar sig med vad jag föreställer är känslan i den fiktiva kroppen (ibland består den i njutning, ibland i fruktansvärd ensamhet):

Så som när Olof i ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” först dansar med Harriet, en annan patient, men när hon går dansar Olof ”vidare med armarna om en imaginär kropp. Plötsligt badar rummet i ljus. En sorts kyla. Edvard [psykiatrikern] är där.”

Pjäser är tänkta att spelas som teater, något som Ingela Olssons efterord påminner om. Men det är först där det slår mig, pjäserna i ”Nelly Sachs kommer aldrig fram till havet” fungerar med andra ord oerhört bra att bli lästa tyst och i ensamhet. Det händer också något märkligt under den tysta läsningen, för precis som havet är närvarande i alla pjäser hörs i läsningen ett sorts öronbedövande havsbrus som stänger ett visst perspektiv på omvärlden ute. Det är det liksom de omskakande dialogerna som (för)för läsaren in i ett annat tillstånd – väcker den andra tiden till liv.

Klara Meijer