Får man fråga hur gammal du är, du verkar ha hunnit med mycket redan?

– Jag är 43 år.

Du har man och barn?

Artikelbild

– Mannen är 49, Stefan, och vi har två barn, Rebecca och Marcus. Rebecca är 14 och Marcus är tio. Och så har vi en extratjej, Janni.

Folk känner dig som Anna i Vilda kidz. Är det bara Vilda kidz som gäller för dig och familjen idag?

– Nej, jag har ett jobb på Hermelinen i Luleå. Vilda kidz är fortfarande bara mest på ideell basis och jag har ett jobb också. Absolut.

Hinner du det?

Artikelbild

Anna Falck, Annas nuvarande chef på Hermelinen: Jag har jobbat på Hermelinen tillsammans med Anna i 13 år. Hon är en väldigt positiv person som sprider glädje och entusiasm som smittar av sig. Anna är väldigt idérik och hittar lösningar på det mesta och hon har en fantastisk förmåga att uppmärksamma andra människor och bygga relationer. Det är förmågor som jag är övertygad om har bidragit till VildaKidz framgång.

– Nej, det är alltid tidsbrist. Alltid! Tidsbristen är vår svåraste utmaning.

Din man Stefan, jobbar han också heltid?

Artikelbild

Helena Mastberg, chef för Aftonbladet Svenska hjältar: När jag tänker på Anna tänker jag värme, medmänsklighet och integritet. Jag är så imponerad av den här kvinnan och hennes driv. För Anna är det helt självklart att hjälpa människor omkring oss – i stort och smått. Precis som jag önskar att vi alla skulle göra. Därför prisades hon också på vår stora Svenska Hjältar-gala i december 2017.

– Precis. Men vi är tjänstlediga över sommaren.

Under sommaren händer det mycket?

Artikelbild

Karin Sjömilla Fagerholm, jurist på Barnombudsmannen: Jag lärde känna Anna när vi var au pairer i USA för över 20 år sedan. Hon har alltid varit ett rejält energiknippe och har sedan dess dragit med mig på många äventyr. Det är omöjligt att säga nej till Anna. Så jag är inte ett dugg överraskad över att hon har dragit igång och lyckats så fantastiskt med VildaKidz. Dessutom är hon en fantastisk vän, otroligt lojal och trofast. Även om vi hörs och syns sällan så vet jag att hon alltid finns där om jag behöver henne och när något viktigt händer i mitt liv är hon en av de första som får reda på det.

– Då är det nio veckor nonstop. Det är då vi verkligen vet att barnen... Barnen som har klumpen i magen för att för att de inser att nu stänger skolan i nio veckor och de vet att enda målet mat som de verkligen vet att de får, uteblir i nio veckor. Då måste vi verkligen se till att finnas där för dem, dels med aktiviteter, men dels också just med mat.

Hur många är de här barnen i Luleå?

– Vi har verksamhet i hela Norrbotten och jag räknade ut att i fjol hjälpte vi över 20 000 personer med aktiviteter och mat. Och kläder och vad det kan vara som mer behövs. Allt möjligt.

Men är inte det lite ... sorgligt!?

– Ja, vi brukar säga att tyvärr behövs vi. Vi trodde inte alls att behovet var så stort.

– När vi satt här vid köksbordet med våra egna barn och bestämde att vi skulle köra Vilda kidz (Rebecca, hon bestämde loggan och Marcus, han bestämde namnet), då tänkte vi att det kanske handlade om hundra barn per år som kunde och behövde få vara med på roliga aktiviteter.

– Men det gick tre månader och det var tre hundra barn som kom. Efter första året var det tre tusen barn på aktiviteterna.

När började ni?

– Vi började i januari 2015.

Då satt ni vid det här köksbordet där vi sitter och bestämde er?

– Ja.

Alla var eniga, det fanns ingen tvekan?

– Nej, alla var eniga. Vi hade haft kollo på somrarna förut och hade sett att behovet fanns. Vi träffade de här barnen hela tiden. På stan kom de fram till oss och bad "Kan vi inte få vara med er?" "Kan vi inte göra något kul?"

Vad då för kollo? Vad var det?

– Vi hade barnkollo i Sunderbyn i Aktiv ungdoms regi och sedan skulle de göra om den verksamheten så att den skulle få en kristen inriktning. Då tyckte vi att då säger man indirekt nej till så många barn i samhället idag. Det ville inte vi, vi ville ha det helt obundet, politiskt och religiöst.

Ni har en lokal där ni kan driva verksamheten?

– Ja, på Stationsgatan 38 mitt emot gamla Kurirenhuset. Där har vi en lokal och där har vi alla prylar. Vi får grymt mycket grejor. Vi har en skattkammare där barn som blir bjudna på kalas och som annars kanske skulle säga "Nej tack, jag kan inte komma" på grund av att de inte har råd med present. Det tycker vi är jättesynd. De får komma till vår skattkammare och välja en present, slå in den och ta med den på kalaset.

– Det kan också vara så att familjen inte har möjlighet att anordna ett kalas. Då har vi ett kalasrum hos oss och det finns presenter och man kan fixa tårta. Ha ett riktigt kalas, alltså.

– Vi har grymt mycket grejor i denna lokal. Mycket mat, skolmaterial och annat.

Det är saker som ni får, ni betalar ingenting för sådant?

– Oftast inte, det är bara om det behövs något mycket speciellt.

Vad är det för grejor, är det allt från pärlplattor till sovsäckar?

– Typ. Det är en väldigt blandad "kompott". Nu står vi inför examen och bal och sådana grejor. Det innebär en klump i magen för många. Alla vill vara fina, men alla har inte den möjligheten.

Vilka åldrar riktar ni er till?

– Noll till 18. Sedan är det naturligtvis de som råkar vara äldre men som kanske är tolv i huv'et. Då sätter vi inte den gränsen.

– Alla är välkomna! Det är vad vi verkligen säga, att alla är välkomna!

– Vi prioriterar sjuka och utsatta, ja, men det är mixen, det är där vi ser magin. När man mixar ihop alla. Det är där integrationen sker, den riktiga integrationen.

– När vi då "pluppar" ihop både rika och fattiga och alla där mitt emellan, det är då riktig magi sker. Det är så himla härligt att se när barnen får kompisar över gränserna, sådana som de aldrig skulle ha träffat annars.

Just det, samhället och livet är väldigt uppdelat. Skolor, fritidsaktiviteter...

– Och ingen vill känna sig utpekad! Det vill ingen! Känna att andra säger "Ah, du går där för att du är fattig". Men ingen vill heller känna sig utesluten. Även om du är rik kan du må dåligt eller vara mobbad, så det sitter inte alltid i pengar.

– Vi tycker att det är väldigt bra att stoppa ihop alla.

Du har siffor på hur många som var med under förra året, 2017.

– På aktiviteterna var det ungefär 3 000 barn i fjol, drygt,men sedan hälper vi till med julklappar, mat, livsmedel, påskägg, cyklar, grejor för att göra läxor, ja, allt möjligt. Då landar vi på ungefär 20 000 som vi har hjälpt.

Är det bara norrbottniska barn?

– Det är bara Norrbotten, norrbottniska barn som verkligen behöver detta.

Jag blir chockad när jag hör dig berätta. Det är klart att man vet att det finns problem, men att så pass ...

– Jag fick mig själv en tankeställare när vi började med det här. Du vet när barnen var små och det kom hem lappar om att det var löss på skolan, blev jag nästan irriterad och tyckte: "Men, det kan väl inte vara prolem med att få bort lössen?" Jag hatar löss!

– Nu när vi hjälper till med lusmedel, så har vi förstått att det satt inte i att de inte ville få bort lössen. De hade inte råd!

– Över tusen familjer i Luleå behövde hjälp med lusmedel. Då förstår man varför lusproblemet bara går runt, runt.

– Tittar man på rena rama siffror, på Hertsön, Tuna, Örnäset, så lever 20 procent av de barnen i barnfattigdom. I Luleå 2018. Det är väldigt få som vet det, man tänker inte på det.

Hur vet du det? Vad är det här för siffror?

– Det är offentliga siffror, siffror från socialnämnden i Luleå.

– Sedan kommer det till ett jättestort mörkertal. De vågar komma till oss, men de är rädda för att gå till soc för att de är rädda att förlora barnen.

– Den största gruppen som kommer till oss, är dem som bollas mellan soc och försäkringskassan. Det här bollandet tar åt helsike för lång tid. Det kan vara upp till sex månader mellan varje beslut. Då blir det avslag och så börjar det om från början igen.

– I kläm sitter faktiskt oskyldiga barn. De har inte gjort något för att hamna där. Då är det bra att de kan komma till oss och få lite roligt och få några nya kläder kanske. Det är jätteviktigt för barn att få göra det som kompisarna kan göra.

Vi ska prata lite grann om Anna Karlsson, för det är dig som fredagsintervjun ska handla om och tyvärr kanske inte de andra familjemedlemmarna som i och för sig är lika viktiga. Vem är du?

– Ja, vem är jag? En tok! (skratt)

– En glad tok.

Du skrattar ofta?

– Alltid! Glädje är så mycket roligare. Det tror jag. Det vet jag!

– Jag kommer från Arvidsjaur, född och uppvuxen där som enda barnet. Jag flyttade hemifrån när jag var 15, till Piteå, och gick i skola, för den fanns inte hemma då.

– Sedan utbildade jag mig till pedagog och när jag var färdig med det, så stack jag. Reste jorden runt. Bokstavligen!

Är det något land du inte har besökt?

– Jag har inte varit på Grönland och inte på nord- och sydpolen. Men annars har jag täckt det mesta.

Planerar du att resa till Grönland?

– Ja, faktiskt. Jag har en bekant vars man jobbar där, så det kommer att bli Grönland. Absolut! Barnen är inne på det också, de vill dit och "kolla läget".

Du reste länge, under flera år?

– Ja, jag var ute länge och det var kanske ute i världen som Vilda kidz föddes som idé. Jag börjde min resa i USA och bodde i USA i ett och ett halvt år. Jag bodde bland väldigt rika familjer, jag var barnflicka, men jag såg att de var egentligen inte lyckliga. Det fanns hur mycket pengar som helst, men det fanns ingen glädje.

– Sedan fortsatte jag min resa och kom till de fattigaste länderna, de som inte har något. Men de är så glada och gästvänliga och säger: "Kom och var med oss! Du kan bo i min lilla hydda. Där finns lite jord, där kan du stampa dig en jordkudde där du vill sova. Nu ska vi äta! Kom!"

De fattigaste var lyckligast, alltså?

– Precis. Jag ser paralleller idag i vårt arbete med barnen. De fattiga är de mest tacksamma, de gladaste. De som kanske har allt, de är lite mer negativa, "Öh. Orka. Vill inte."

Vad beror det på?

– Ja, vad beror det på? Säg att vi har en aktivitet och den är slut och barnen blir hämtade av sina föräldrar. Det finns ibland de som inte blir hämtade och då får vi ringa och säga "Hej, det är Anna på Vilda kidz. Nu är aktiviteten slut, är du på väg?" Då kan vi få till svar: "Öh, fan, jag har glömt. Jag är på fest. Men du, han har en "femhunka" i fickan, han kan ta taxi hem." Jag svarar, "Du, jag sätter inte en sjuåring i en taxi hem. Du får väl hämta honom i morgon då." Snackar jag om ett fattigt barn här?

Förmodligen inte, om han har en femhundring i fickan.

– Eller hur? Men hur mår han? Egentligen?

Att inte bli hämtad är en katastrof!

– Eller hur? Det sitter inte i pengar!

Glädje och kärlek sitter inte i pengar?

– Nej, det är skilda grejor. Barn vill ha din tid. Det är det som är viktigt! Inte pengar.

– Det är så fränt när vi sätter ihop dem. När de börjar hitta vänner. De rika barnen får sig verkligen en tankeställare. Det är ofta dem vi hämtar från psyket också. Jag har aldrig hämtat ett fattigt barn från psyket. Aldrig!

– Men när de här barnen träffar varandra, tänker de barnen: "Faan, här sitter jag och gnäller. Jag har allt och dom har inget och dom är glada."

– Det blir väldigt fränt. Jag tycker om den där "magin", som vi kallar det.

Vad är det då som driver dig? Är det att få fram den där "magin"? Eller förlåt, driver er, för du är inte ensam.

– Vi brukar säga det, att det är att kunna ge en bild av hur det är att vara rik på riktigt Det ger så otroligt mycket!

Rik på kärlek, känslor och glädje, rik på pengar och kanske fattig på känslor. Och sedan sätta ihop det där och få en bra mix av det.

– Ja! You got it!

– Stefan har faktiskt en bra story om hur det kan fungera, vill du ha den?

Stefan, berätta din story.

– Vi hade sommarkollo och hälsade alla barn välkomna. Det var en flicka som jag lade handen på axeln på och sa välkommen. Hon studsade bort ifrån mig, verkligen studsade. Jag sa till Anna "Det här är en tjej som jag inte ska vara ensam med. Hon har någonting i bagaget som inte är riktigt". Hela veckan gick och jag höll avståndet. Hela veckan. Ville jag säga någonting, så var det avstånd som gällde. Sista kvällen hade vi avslutning med lekar och vi säger att: "Innan vi skiljs åt, så skulle vi hemst gärna vilja ge er en kram och önska glad sommar!" Den där tjejen räknade jag bort när det gällde det. Alla andra kom och den sista som kommer, det är hon. Och hon lägger armarna om mig och viskar: "Stefan, det här var den bästa veckan i hela mitt liv." Då känner man...Woaw!

Magi?

– Man känner: Vad hade hon för bakgrund? Ja, jag vet inte om jag vill veta. Men jag hade lyckats ge henne förtroende och jag brukar säga "lyckas jag med en, så kanske jag kan nå fler".

Hur många sådana historier har ni?

– Nog har vi många. Man märker att när det gäller ensamstående mammor (eller pappor, inflikar Anna), är det många barn som söker...

– Vi gjorde en resa upp till Haparanda och där fanns en som hela tiden var på mig och knuffades och rörde vid mig. De saknar en fadersgestalt. Hela tiden söker de min uppmärksamhet.

Anna: – Det är bara yta som räknas idag. Det finns familjer som inte bara belånar bil och hus, de belånar, sängen, soffan, teven, telefonen. Allt för att få en yta. Blir då en part sjuk, då är det kört! Då rasar allt! Och det kan hända vem som helst!

– Det är inte lätt idag. Vi tror att vi har ett bra skyddsnät – och det har vi jämförelse med andra länder. Men fortfarande kan korthuset rasa och det rasar snabbt för många, speciellt när någon drabbas av långvarig sjukdom, till exempel cancer. Då är det kört!

Stefan: – Folk som inte vet någonting som Sverige har faktiskt en snedvriden bild. Bekanta till mig är ute och seglar halva året och träffar människor. De säger "Alla tror att Sverige är så rikt, men när vi börjar berätta att vi har uteliggare och tiggare, så säger de: Nej, inte Sverige.

– Men Sverige är inte så glamoröst.

Hur är det att tala, berätta, om det? Hur omedvetna är vi andra?

– Väldigt omedvetna. Och det var vi också.

Stefan: – Vi hade verkligen skygglappar. Nog visste vi att det fanns folk med olika status, men att det var så här!

Det har ni fått reda på sedan Vilda kidz startade, sedan 2015?

– Ja, mer och mer, men när man tänker tillbaka, visst har man sett det även förut men man har inte brytt sig. Man har inte gjort någonting åt det i alla fall. Man tänker att det är någon annan som ska göra det.

Staten eller kommunen eller scouterna eller någon annan...

– Precis.

Hoppade ni in och tog ert ansvar då?

– Precis. Det gjorde vi.

– Men det blev lite större än vi trodde att det skulle bli...

Det är stort i Norrbotten. Har det spritt sig över landet?

– I och med att vi vann Årets eldsjäl och Svenska hjältar, blev det väldigt stort i media. Och genomslaget i social medier har exploderat. Vi har ett så stort intresse på sociala medier att till och med Facebook vill veta hur tusan vi har gjort med noll kronor i marknadsföring. Vi har blivit bjudna till Mark Zuckerberg i Kalifornien.

– Vi har inte varit där ännu, vi tackade nej den gången för det krockade. Vi hade lovat att vara med barnen och då gick barnen före. Han svarade att det var rätt.

Men vad sa Facebookfolket om att ni nekade ett besök hos Zuckerberg?

– Dom ringde halvtolv en vardag och sa" Anna, are you sure?"

– Ja, det är jag, svarade jag. "Vi kan inte". Vi fick så himla kort varsel, tre dagar, och dessutom var vi redan bokade till London efter det. I så fall hade vi varit borta tio dagar.

Ni hade inte kunnat ta med er barnen?

– Jo, men det handlade om barnen som litade på oss. Jag skulle vara på Soc, jag skulle vara i rätten.

Jag tänkte era barn, alltså.

– Våra barn, dom hänger bara med. Hänger gärna med, de blev väl lite sura över att det inte blev av.

När ni kommer ut till företagen eller till privatpersoner för att be om saker, hur blir ni mottagna då?

– Vi har haft väldig tur. Dels satt jag på väldigt många värdefulla kontakter via mitt jobb på Hermelinen. Vi gör varje år någonting som heter Spinn för livet och där var jag sponsoransvarig.

Du visste vilka personer du skulle ta kontakt med?

– Ja. Dels visste jag också att jobbet stöttade mig och stöttade vad vi ville göra. Hermelinen blev de första huvudsponsorerna. Det var ju skönt, att man hade det i ryggen.

Är det företagen ni riktar in er på, är det där som pengarna finns? Eller har ni även stöd från privata?

– Vi har även stöd från privatpersoner. Man ska inte underskatta privatpersoner, det finns mycket kraft och många som vill hjälpa bland dem, många som vill hjälpa lokalt. De vill hjälpa där de faktiskt ser att det sker någonting. Jag tror att folk är lite mätrta på att skicka iväg pengar till vars det nu är för man har ingen aning om vad som sker med de pengarna. Men de kan följa oss på facebook, se att grannarna finns med på bild. De känner igen sig: "Åh, de är med särskolan där". Det blir en helt annan, nära, kontakt. Det verkar folk tycka om.

Hur kommer de till er? Ringer de och säger "Jag har ingenting att göra, jag kan hoppa in och hjälpa er varje tisdag"?

– Ja, vissa gånger gör de så. Vissa gånger vill de skänka pengar, vissa gånger vill de skänka kläder. Det kan vara precis vad som helst. Men vi försöker att bara hålla oss till aktiviteterna. Det är också det som vi själva tycker är kul. Vi måste orka dra det här lasset.

Det är under aktiviteterna som ni får ert bränsle för att orka driva Vilda kidz?

– Ja. Och när våra egna barn också har kul.

– Vi frågar alltid, inte bara våra egna barn, utan också barnen, ungdomarna: Vad är det ni vill att vi ska göra? Det är ingen idé att vi gör ett stickkafé för det kommer ingen. Det är inte det barnen vill idag.

– Vi måste hela tiden dels finnas där barnen är, på sociala medier, men dels också fråga dem och göra dem delaktiga. Vad vill ni göra?

Vad kan det vara för aktiviteter?

– Det kan vara allt mellan himmel och jord. Vi var till Teknikens hus i påskas, bada tycker barnen om, vi åker på skotersafari, till helgen åker vi till Kittelfjäll för en skidweekend. De står för rubbet, hotell, helpension, liftkort.

– Vi har väldigt bra sponsorer som gör att vi kan växa. Och ju större vi blir, desto större ser våra sponsorer värdet i att stötta oss. vi är väldigt noga med att låta våra sponsorer synas på våra sidor för det är ett värde för dem.

Har ni siffror, bokförning, på omsättning och sådant?

– Jag har inte fått de senaste siffrorna.

Men ni har bokföring?

– Ja och vi har KPMG som revisorer. Det är jätte-, jätteskönt att bara kunna lämna in alla kvitton och sedan tjopp, tjopp, är allt fixat.

– Eftersom vi får kommunbidrag är det så himla skönt att ha revisorer som sköter den delen.

Som kan säga att "Nu går det väldigt mycket pengar på kaffe och kaffebröd. Är det verkligen bra?"

– Ja. Och vill kommunen eller någon annan gå in och titta på våra siffror, så varsågod. Gör det.

Men vad handlar det om för siffror? Miljonbelopp?

– Ja, där uppe är vi. Absolut.

– Sedan är det inte alltid rena pengar, det kan lika gärna vara en tjänst som i Kittelfjäll. Eller vi gör ett piratäventyr på somrarna på Laponia. Då kapar vi båten, klär ut oss till pirater, vi gör alla barn på båten till pirater, ingen ska behöva tänka "Jag kan inte vara med för att jag har inte råd att köpa piratgrejor". De blir pirater ombord. De får gå på plankan, de får hoppa, de får gå på skattjakt och vi åker ut till Kluntarna. Det är inte pengar de ger oss då, Laponia, men de står för båten. Det är ett värde på 50 000 kronor, deras förtjänst är noll den dagen.

– Räknar vi in tjånsterna, är det flermiljonbelopp det handlar om.

Vad behöver ni hjälp med?

– Det vi drömmer om, är en sponsor som skulle tänka på vår tid. Alltså prissätta vår tid.

– Att jobba heltid, att köra Vilda kidz på trippelheltid och dessutom ha det egna familjeekorrhjulet och en extra tjej på det... Tiden finns inte.

Ni skulle uppskatta att få någon som skulle kunna stötta er så ni bara skulle kunna jobba med Vilda kidz?

– Ja. Vi har ett företag på gång som tänker i de banorna och ger oss 3 000 kronor per månad som vi kan avsätta till lön till oss själva. Så att det blir hållbart i det långa loppet.

– Vi har jättelätt att få sponsorpengar till aktiviteter och tjänster, men det är svårt att få någon att förstå att vi behöver tid.

Rent spontant kan jag tycka att det att satsa sponsorpengar för att betala den här tiden, lön för er, det är kanske det som företagen borde tänka på?

– Ja... Kanske det... Det skulle vara nice.

Era barn då, händer det att de surnar till för att ni har så mycket annat att göra? Säger "Jag vill vara hemma idag".

– Absolut, det gör det. Det beror på vad det är för aktivitet. Vissa aktiviteter är för barnsliga, det vill de inte vara med på. Men vissa grejor är de väldigt intresserade av. Skotersafari till exempel, det går vi aldrig åka på utan dem.

Det händer att ni genomför aktiviteter utan att de är med?

– De är oftast med. Faktiskt. Det är de. Men flickan är 14 och har pojkvän, så det är annat som lockar. Men hon är ändå med väldigt ofta, vill vara med.

Om du ser dig själv tio år framåt, vad ser du då?

– Då ser jag att vi kan jobba bara med VildaKids. På heltid.

Behovet av Vilda kidz kommer fortfarande att finnas?

– Det lär inte bli mindre, snarare tvärtom. Klyftorna ökar. Och ju fler som vet om oss, desto fler vågar be om hjälp också.

Just det här med marknadföring och att berätta om Vilda kidz, det sker på sociala medier?

– Facebook, Insta, alla forum där ungdomarna finns. Vi har också fått bra draghjälp av kvällstidningarna och deras galor. Det gör att fler vill starta likande föreningar. De vill egentligen starta Vilda kidz, men vi är väldigt rädda om vårt varumärke. Det har tagit oss lång tid att bygga upp det och det kan raseras på "fem röda" av fel person.

– Vi har sagt att "Ni får gärna starta. Ni får inte heta Vilda kidz, men ni får göra en egen förening, där ni gör det ni vill och brinner för och så samarbetar vi".

Vet du om några som har startat?

– Till exempel I Göteborg. De heter AktivaKIdz. De vill göra det vi gör.

– I sommar ska vi ut på en liten Sverigeturne och hälsa på de här föreningarna. Sedan samarbetar vi också mycket med Daca, de som också blev Svenska hjältar. I slutet av april ska vi ner till Grönan i Stockholm, deras pris var att få vara på Grönan en dag, så vi ska vara med dem där. Och det vill barnen absolut vara med på.

Inte så konstigt.

– Det ger väldigt mycket ringar på vattnet, inte bara i Sverige. När vi fick åka med Facebook till London, så var det folk från hela Europa där och då fick vi verkligen nya kontakter.

– Det var en "Summit". Vi var en 150 personer från runt om i Europa och lika många från Facebook som vi fick träffa och lära känna och prata med.

Facebook, de skulle inte kunna tänka sig att ställa upp med pengar?

– När jag sa nej till Mark, så stack de faktiskt till mig ett papper och sa: Sök! Det är ett stipendium som är nytt för i år. Jag har sökt men har ingen aning om något ännu.

– Facebook här i Luleå hjälper oss. Vi gör önskedagar tillsammans med dem. Vi har fått 200 000 för att uppfylla barns önskedagar. I fjol kunde vi uppfylla 987 önskningar för att vi fick 100 000 av Facebook. 987 önskningar för 100 000 kronor, det blir inte så mycket per barn. Men vi kunde säga ja till alla, för när vi vänder oss i vår tur till de som kan uppfylla barnens önskningar, så säger de "Jajamen, jag bjuder". Oftast är det inte så omfattande eller stora önskningar, det kan vara att få gå och klippa sig hos en frisör för det har de aldrig fått göra. Om Maria som klipper säger så, så kan några andra också få göra det.

Det handlar alltså om väldigt konkreta önskningar.

– Hela rena underkläder. Gå på bio. Fika på stan. Sånt som vi tar för givet. En ville ha en schampooflaska av ett lite dyrare märke, tom, för att kunna fylla med eget schampoo. Hon ville känna sig som en av de andra tjejerna i klassen.

När ni kommer till ett företag och frågar om något speciellt, har ni någon gång blivit nekade?

– I början, ja. De trodde kanske inte riktigt på idén eller tyckte att "Det där kan ingen ta på sig. Det där är inte ert ansvar. Det ska kommunen sköta eller sociala eller så". Men vi svarade: "Ja, men det händer ju inte. Så vi skiter i er hjälp och kör ändå". Och det gick ju uppenbarligen bra..

2015 började ni, men då var det ganska smått, alltså.

– Det blev raketfart med en gång. Vi tänkte smått, vi tänkte hundra barn per år. Men efter tre månader så var det 300 och efter första året var det 3 000 barn på våra aktiviteter.

Barnen som var på era aktiviteter och nu har blivit lite äldre, har det gått att få med dem i arbetet?

– Vi ser att många av dem som vi hjälpte i början, som kanske var 15 år då, de är i åldern att de startar UF-företag där de i sin tur vill hjälpa oss och ha oss som rådgivare. Så det blir som en winwin-situation. Det känns jättefränt!

Nu kommer det en svår fråga: Känner ni att ni gör gott?

– Ja. Och godhet föder godhet, känns det som.

– Vi ska göra en Vilda kidz-gala i november. Vi ska använda Svenska hjältar-konceptet och men det är bara gråtoppar som vi som lyfs på sådana galor. Men vi tänker lyfta barn och unga som har gjort någonting snällt för någon annan runt om i Norrbotten.

– Vi frågar än en gång barnen hur vi göra, att göra en gala är ganska mycket jobb, det ska vara olika kriterier och det ska vara nomineringar. Barnen säger: Alla kan nominera och så sätter vi ihop en jury där det finns barn med och sedan tar vi ut en vinnare från varje norrbottnisk kommun, 14 vinnare, och sedan lyfta de här vinnarna i sin närmiljö, på skolan kanske.

– Vad händer då, när det kommer ett teveteam och filmar och grattissånger, ballonger och blommor och tjofejs, jo, det sprider sig som en löpeld. "Vad har han eller hon gjort?" "Jo, hon eller han har varit snäll mot någon annan". "Aha"

– Att vara snäll är den enda regel vi har hos oss. Vi har tonvis med barn som har olika diagnoser och de får dagligen höra: "Gör inte så eller så! Skärp dig! Kan du aldrig..."

– Men vi säger: "Du behöver inte sitta still, du behöver inte vara tyst, du får flytta på tallriken, det är helt okej. Men du är snäll!"

– Det funkar. Det funkar klockrent!

– Barn är snälla. Vi har faktiskt aldrig haft någon incident. Peppar, peppar. Vi har även de som är avstängda från skolorna, riktiga bråkstakar. Men de sköter sig klockrent hos oss.

– Det är bara jag som vet vilka de är. Jag säger det inte ens till min man. De ska bli bemötta som alla andra. Då beter de sig, för de har inte den där stämpeln på sig. De är inte dömda, innan de ens har gjort något.

Du känner inte att du måste hålla lite koll på dem?

– Jo, visst gör jag det. Men jag säger åt dem när det är lämpligt. Oftast är det killar och jag säger: "Killar, ni vet vad som gäller när ni är med oss". Och det är inga problem.

Om det skulle hända något, säg att du hamnar i en situation där du tvekar om ifall du ska polisanmäla eller inte. Vad gör du?

– Då gör vi det. Och vi måste också göra en orosanmälan ifall vi misstänker att någon far illa. Om jag tycker att barnen har det bättre någon annanstäns än där de är, då gör jag en orosanmälan till socialen.

– Men ser vi att barnen har det bra hemma och med lite hjälp fixar det, så hellre det.

Du är inte, som omsorgspersonal och skolpersonal, tvingad att göra en orosanmälan?

– Nej, vi är en ideell förening. Det är väldigt skönt.

– Säg att du kommer till min trappa och det är julafton och du står där och kedjeröker och tycker jättesynd om dig själv och säger "Jag har inte råd med julklappar, jag har inte råd med julmat, jag måste ha hjälp". Då kan jag säga "Men du, du står här och kedjeröker. Har du råd att röka, då har du råd att köpa mat och julklappar". Det kan jag säga utan att göra fel. Jag gör det här frivilligt och kan neka. Jag har inte betalt för att göra det och jag är inte skyldig att göra det.

– Jag tycker inte om när folk säger "Jag ska ha". Du ska inte ha, du kan be att få, men du ska inte ha någonting.

– Jag gillar också hjälp till självhjälp. Jag tycker inte om när folk kan gå till soc när de är 18 år, checka in och sedan får de bidrag till de får pension. Det är sjukt. Hjälp till självhjälp, ja. Du får hjälp, men det krävs det här i retur.

Du ska gå och söka jobb och då kanske du behöver lite nya snygga kläder.

– Precis. Eller man kanske behöver hjälp med en budget eller med att gå till arbetsförmedlingen. De kanske inte förstår hur man ska fylla i blanketter. Inte ens vi förstår det ibland.

Samhället borde ställa mera motkrav?

– Ställa mera motkrav, men det borde också finnas någon som kan hjälpa med de här svåra sakerna. Papper och dokument, det är ju papper och dokument till förbannelse. Om inte ens vi som är födda i Sverige kan förstå dem, hur ska då en som kanske har bott här ett år förstå dem?

– Det är inte klokt!