”Nu håller jag min sons hand. Snart får jag inte det längre.”

Jag svänger häftigt in på en p-ficka vid vägen. Hjärtat bultar så att det hörs i öronen. Jag har just dammat över E4 utan att stanna. Utan att se mig om och utan att blinka. I 70 knyck. Mina tankar var på annat håll - hjärnsläpp helt enkelt. Det var först på andra sidan europavägen jag fattar vad jag gjort. Det tar ett tag innan jag kör vidare.

Det är nog så nära min egen död jag har kommit, i alla fall vad jag vet. Det är nog möjligt att det påverkade min bilkörning, men döden gjordes inte mer begriplig.

Jag vet inte hur ni gör, men jag läser dödsannonserna i tidningen. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag börjar med att göra ett svep över årtalen för att se om det är nån i min ålder som dött. Så om det är något namn jag känner igen. Jag förfasas när jag ser att det är någon ung människa.

Döden är en del av livet. Man vet att den kommer men den går liksom inte att tänka sig. Jag kan då inte föreställa mig om att jag bara kommer att vara en del i ett familjeträd en gång. Att det under mig kommer att finnas linjer till mina barn och att de också en gång bara kommer att vara en rad i trädet.

Vi är kanske programmerade till att inte fatta döden, men verklig medvetenhet om att allt inte är för evigt skulle nog göra stor skillnad för oss. Vi kanske skulle sluta att reta upp oss för småsaker. Värna om våra vänner och avstå från andra. Många skulle helt enkelt skita i att gå till jobbet och en del börja odla morötter för att sälja till förbipasserande.

Grip livet. Ta hand om det, för det varar inte för evig. Nå, inte är det så lätt även om man försöker leva för dagen.

Jag kommer ihåg en gång när barnen var små, vi var på stan och det var allmänt tjorvigt. En äldre kvinna kom fram till mig och sade: ”Ta vara på den här tiden, snart är de stora” Jojo, men det var inget jag kunde ta till mig då, jag skakade jag på huvudet och suckade. Livet var fullt av barn, snor, overaller och torkat ris under strumporna.

Men något tog rot. Barnen växte och damens påpekande blev allt mer verkligt. Det här med barn är inte för evigt, snart är det för barnsligt att hålla mammas hand och en efter en släppte de min hand och gick sina egna vägar.

Men jag försökte memorera deras små händer i min och med den yngste slog det mig att när han släpper har jag ingen liten hand att hålla i längre. Varje gång jag fick hålla i den tänkte jag: ”Nu håller jag min sons hand. Snart får jag inte det längre.”

Det var länge sedan, men det är nog det närmaste jag varit att fånga dagen.

Det sägs att en del döende människor kommer till en insikt och accepterar att de ska dö. Och att det förändrar hela deras sätt att se på livet, att livet blir mer levande efter det.

Det sägs också att män och kvinnor har olika sätt att se på sin död. Att män säger ”om jag dör” och kvinnor ”när jag dör”.

Det påmindes jag om när jag såg en löpsedel där det stod: ”Hans Rosling visste att han skulle dö” Professor Rosling var en klok man så det var nog inte helt otippat att han visste om det. Mer otippat var det att det skulle gå att göra ett löp på det.

Vad säger du, om eller när?

Jag säger det inte alls. Jag tänker inte på att jag ska försvinna. Men jag har funderat lite på det här med de ikoner i dödsannonser. Det var enklare förr – då var det ett kors, eller ett kors.

För jag har ingen hund och jagar inte. Motorcykeln är avställd sedan flera år och ros är nog lite för partipolitisk även om jag gillar blommor. Kanske är det en liten barnhand som jag ska ha, för nu är det en liten annan hand jag har nöjet att ha i min.

Han på den nya raden i släktträdet.

Elisabeth Hedmans tidigare krönikor:

"Helvete har banken kraschat?"

Älgskogen som spred sig

Läs Anders Appelgrens könikor:

Luleå behöver ett barn av Leif-Ivan och Bert

Därför ger jag er svaret på varför

Snus och godis - vi sitter på lösningen och undergången

  • MEST LÄST PÅ NSD.SE
  • Senaste nytt
  • Mest läst