Gunnar Westrin

Fiskebloggen

Ekologiska funderingar

Råneå Människan styr över det mesta, till och med över biologiska självklarheter.

Så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans.

Redan tidigt i mitt liv började jag förstå att naturen/biologin och ekologin var viktiga byggstenar för alla organismer, men lätta att skada och negativt påverka. Under de år vi debatterade en utbyggnad av våra kvarvarande outbyggda älvar, där Råneälven blev den verkliga slagpåsen, kände jag direkt att ”så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans”.  Den meningen halkade ur mig i en talarstol i Råneå aula i mitten på 80-talet, då Råneälven verkligen låg pyrt till.

Tyvärr är att innebörden i den meningen fortfarande har full aktualitet, med råge. Frågan som kvarstår är hur länge mänskligheten kan urholka klotet innan det är för sent för ”reparationer”. Vi är ju trots allt en del av helheten/ekologin och har inte mandat att sitta på den där höga piedestalen och bestämma vilka organismer som ska leva och vilka vi inte behöver. I vår tid har vi redan paketerat många organismer i fack, som ”onödiga” och ”viktiga”, dvs betydelsefulla för människans fortsatta verksamheter/föda.

Om vi tittar till de debatter som gracerar och har förekommit, känns laxen vara gynnad före många andra arter av fisk. Vem bryr sig om en stensimpa? Torsk- och ålbestånden trodde vi var hur stora som helst? Nu ser vi katastrofen. Girigheten blev till slut ekonomiskt bortfall.

Skogsbolagen orerar över hur älgen äter upp tallplantorna. Vi måste skjuta mer älg, ekonomi före ekologi. Härom året sköts det bort en massa vinterälgar kring Överkalix. Gjort i en handvändning. Skogsbolagen äger! Ekonomi före ekologi! Tog man reda på varifrån älgarna kom? Var det vandringsälgar från Sarek? Hur som helst, de kom inte hem igen, det blev tomt i den ekologiska nischen de kom från. Den tanken har jag aldrig sett vara redovisad.  Ekonomi före ekologi.

Generellt anser jag att vi har svårt att tänka i större enheter/helheter. Allt behövs för att allt ska fungera, en självklarhet som alla gånger inte längre funkar som önskvärt vore. Balansgången är svår. Ska vi spränga bort ännu ett berg för att ge jobb i tjugo år? Men sen då? Vem gräver igen gropen och ser till att kontaminerat grundvatten inte hamnar i nationalälven Kalixälven? Många frågor, få svar.

Avslutningsvis; Genom alla åren på debattgolvet har jag anat att politiker alla gånger inte lyssnar på vad forskare har att säga. Ett praktexempel är decimeringen av vår östersjötorsk. Även här har ekonomin gått före ekologin. Nu vet vi hur det gick. 

 

-Gunnar Westrin -   

 

BILD; Älgen har oturen att tycka om tallplantor.   gunnar@westrin.se

Abstinens

Råneå Anekdot för mars 2020.

Jag har genom åren haft ett särskilt årstema på bloggen här på NSD, förutom alla nyhetsinslagen och personliga kommentarer.  Det år som nu nalkas blir inget undantag. Vissa år har jag haft månadens fiskeprofil, olika flugmönster och senast har det handlat om året 1969. Nu hade jag tänkt mig att bjussa på en anekdot i den första bloggen för varje månad. Anekdot kan betyda en kort historia, gärna med lite humor. Det har ju onekligen hänt ett och annat genom alla åren…och naturligtvis är allt sant. 

Abstinens - när man talar om trollen.

Det finns onekligen stunder i livet då osannolikheterna övergår verkligheten, då man börjar fundera på vem som styr och ställer, om utomjordiska slumpmässiga skeenden, om det mysko verkligen kan vara sant eller inbillning. Jag har varit med om några sådana tillfällen i livet, alla gånger upplevda på fjällmarker. En av dessa handlar om små fotspår på fjällmyrarna, en historia som finns på Creepypodden/SR.

Jag var under många år en av lärarna för natur-och fiskeguiderna på Tornedalens folkhögskola i Övertorneå. Mina ämnen var biologi, fiskebiologi, ekologi, vattenekologi, biotopvård och flugfiske med allt vad det innebar. Bland annat hade vi en återkommande försommarvecka vid Råneälven, där ämnet var flugfiske efter gädda.

Nu till galenskapen. Några utvalda elever från en av klasserna fick det makalösa sommarjobbet att inventera fjälltjärnarna norr om Råstojaure inom Kiruna kommun på beståndet av röding. De skulle helt enkelt fiska sig från den nordsvenska gränsen, vandra över Sandåslandets norra del och avsluta jobbet kring den norska gränsen. Tre veckor skulle det ta. En av killarna rökte pipa. Ungefär efter halva tiden befann de sig norr om mångomtalade Råstojaure, när piprökaren upptäckte att tobaken höll på att ta slut och att han hade glömt att lägga ner ett nytt paket i ryggan. Abstinensen kröp på. Stämningen sjönk markant.

Några dagar senare slog de läger intill en liten klippavsats. Där fanns redan en gammal beprövad eldstad. Ute på tjärnen vakade rödingarna som sällan hade skådats. Trots detta var stämningen pinsamt låg, abstinensen och ”lappsjukan” hade tagit över, många långa mil till närmaste kiosk.

Eld gjordes upp och piprökaren var helt ur räkningen, lutade sig trött mot klippavsatsen, blundade och grävde in sina händer i den bakomvarande skrevan, detta för balansens skull. Efter en stund kände den ena handen något som verkade vara av plast. Kallsvettig och ur slag greppade han om det okända och drog ut det till allas nyfikenhet. Ett oöppnat paket Borkum Riff av bästa tobakskvalitet!?

 

gunnar@westrin.se

Fet fisk förgiftar

Råneå Fet fisk sänker folkhälsan.

Läser i dagens NSD under rubriken ”Strikt rekommendation för fet fisk kvarstår”. Rekommendation står fast hos Livsmedelsverket att vi bör undvika att äta feta fiskar från hel Östersjökomplexet, ett tragiskt scenario men absolut nödvändigt. Att inte äta mer fisk från området än två till tre gånger per år, låter drastiskt men är tyvärr dagens realitet. För att förstå bakgrunden till det hela är det lika bra att direkt analysara var fienden finns, rättare sagt vilka ämnen som förgiftar våra innanhav.

Det stora problemet är de stabila organiska ämnena som dioxiner, DDT, PCB (Polyklorerade bifenyler), Bromerade flamskyddsmedel med flera. Dessa är absolut förgörande för havsmiljöer och vattenmiljöer över huvud taget, starkt cancerframkallande och svårnerbrytbara. Gemensamt för de alla är också att de har framkallats via industrin, gifter som mänskligheten sas har framkallat ovetandes, framför allt bunkrade i vattenmiljöer. Några exempel på detta kan vara den gamla typen av sopförbränning, som utbrända kolstavar från pappersmassefabrikerna, en stor källa till tillkomsten av dioxiner. Kloret har varit en av de stora bovarna i hela skogsindustrinäringen. Insektsgiftet DDT används inte längre, men förbjöds i början på 1970-talet. PCB förbjöds tio år senare, ett ämne som förr användes ibland annat kondensatorer, transformatorer och plaster. Bromerade flamskyddsmedel kunde bland annat hittas i allehanda elektronisk utrustning och textilier.

Det tycks vara ett tag sedan dessa framställdels, men eftersom de är stabila är de också mycket långsamt nerbrytbara och starkt cancerförande. Kanske inte så underligt då att Livsmedelsverket har sina rekommendationer. Jag tycker det är helt riktigt att verket numera har sänkt gränsvärdena för livsmedel som dioxiner och PCB inom EU.

Jag läser i NSD att yrkesfisket inte gillar Livsmedelsverkets nya rekommendationer. Där uti fisket ligger ju yrkesfiskets inkomster, en enkel men sann realitet. Här måste vi trots allt konstatera att Livsmedelsverket inte går emot yrkesfisket utan har den sunda inställningen att meddela folket de stabila organiska ämnenas förgörande giftighet som cancerogena.

Läser också att ämnena har ökat något i innanhaven sedan 2018, trots att industrin numera undviker de i största möjliga mån. Egenheten med dessa ämnen är att de tar otroligt lång tid på sig att brytas ner och att en klassiker är att de till slut hamnar i olika bottenstukturer. Där kan de ligga och likt havregrynsgröt puttra upp lite gift då också, en ännu längre tid av den allmänna nedbrytningen. Det kan vara en orsak till att det har varit högre värden 2019 än 2018.

Det är inte bara fiskar som antastas av gifterna utan och feta djur som exempelvis sälar. Djuren äter fiskar, det vet vi och laxar kan vara rena godiset. För varje fet fisk de får i sin blir exempelvis dioxinhalten högre i deras kroppar. Lika med laxen som kanske gillar strömming, en annan fet fisk. Cancern sprider sig. Nu diskuteras en bredare utskjutning av sälar för de har den dåliga smaken att äta fiskar som människor också gillar. Frågan som kvarstår är; Vem vill äta det köttet. Att skjuta bort djur som ”skadar” människors födovanor köper jag inte. Ekologin i haven är instabila, beroende på människans negativa påverkan på andra organismer, som övergödning, hormonutsläpp, försurning och naturligtvis ett förändrat klimat. Avslutningsvis om detta kan konstateras att det är vi själva som har ställt till det.

 

gunnar@westrin.se     

Utter del 2

Råneå Utterns liv och leverne.

Jag brukar säga att utter i våra vatten är ett bra lackmus, en indikator, på hur vattnet mår. Om vi backar tillbaka femtio år fanns de flesta uttrarna i mer avlägsna trakter om man ser till vår befolkning. Det berodde till delar på att många vatten i närheten av samhällen och städer var negativt påverkade av allehanda miljögifter, som PCB (poly klorerade bifenyler), dioxiner och DDT. Enkelt uttryckt är PCB en grupp ämnen som har använts i framför allt transformatorer, kondensatorer och plaster. PCB är förbjudet i landet sedan 1979 att användas i ny utrustning. Fortfartande kommer det dock att finnas stora mängder i gammal utrustning. Utfasningen går långsamt. Problemet med dessa stabilka organiska ämnen är att de kan transporteras långa vägar, framför allt i vatten och tränger oftast in i fettvävnader hos fiskar, vattenlevande däggdjur mm. Helt bör vi undvika att äta fet fisk från Östersjökomplexet, som sill, strömming och lax. Tragiskt men sant. Ett annat organiskt ämne som fungerar på samma sätt som PCB är dioxiner som också är gravt cancerframkallande. Dessa kom oftast från förbränningar (öppna sopdeponier) och från metallindustrierna. Man kan säga att dioxiner är ett av de mest cancerframkallade ämnen som människan, sas utan vetskap, har framkallat. Uttern var ett av de djur som slogs ut av dessa gifter. Kanske inte underligt att uttern har tagit till sig vattendrag långt från tunga industrier. Ett mysko problem är utan tvekan avsaknaden av lake i älven, ett vattendrag som vimlade av arten när jag flyttade till byn 1972. Forskningar har också gjorts om dioxiner efter Bottenvikskusten och om jag inte minns alldeles galet var lakarna vid mynningen av Råneälven de mest dioxingiftiga på hela sträckan Luleå-Haparanda. Dioxiner har den problematiken att ämnet bunkras upp i bottnarna och liksom poppar upp lite då och då.    

Uttern har många fiender, trots att de står överst på den näringslistan. Biologiska fiender skulle i så fall vara just människan, kanske ett inte alltför djärvt konstatarande. Under mina år i Råneå minns jag två ihjälkörda uttrar på broarna mitt i Råneå, två slagna av gäddsaxar och två överkörda där Prinsnäsbäcken rinner under E4 på Rånekölen.

Krönikan i NSD kommande fredag handlar om uttrarna i Råneälven vid Råneå.

Gunnar Westrin                    gunnar@westrin.se     

Utterlandet

Råneå Utterlandet.

Ända sedan jag flyttade till Råneå i början på 70-talet har vi haft utter i byaströmmarna. Djuret tillhör mårdsläktet och väger oftast ett par, tre kilo. De kan variera mycket i både längd och storlek, allt från havsuttrar till vanliga svenska djur. Tassarna har simhud och öronen stängs när de dyker. Smyger man på de om natten kan man höra deras kommunikation, oftast i form av starka visslingar. Det är ingen överdrift att de är skygga och trivs bäst efter stränderna under gryning eller skymning.

I år känner vi som ränner efter älven att det har och är ovanligt många individer i en och samma ström. Vi anser att det just nu finns fem olika individer. I byn alternerar de ofta mellan existenser i Norrforsen och Sörforsen. Intressant är att det verkar vara riktigt gott om föda, företrädesvis småfisk. Om vi backar tillbaka 10-15 år var det för det mesta lake som djuren fångade. Tyvärr har populationerna av lake minskat oroväckande snabbt, varför uttern också går på flodkräftor, grodor mm.

Det finns en stor skillnad i strömmarna från förr och nu och det är populationen minkar och bisamråttor. Nu för tiden ser vi knappt några spår alls efter vare sig minkar eller bisamråttor. Där gör uttern oss en bra tjänst, eftersom de dräper utminken så fort de möts. Jag har genom åren hittar många ”kapade” minkar efter älven. Parningstiden är just nu och ungarna föds efter cirka 60 dagars dräktighet. De brukar stanna hos honan i ungefär ett år.

När vi inom aktionsgruppen AMORE bjöd upp Naturvårdsverket 1985 ansågs det finnas ungefär 15-20 uttrar i hela råneälvssystemet. På den tiden blev vår älv landets uttertätaste strömvatten. Jag brukar säga att uttern är ett lackmus mot vattenkvaliteten. Mer uttrar visar direkt på mindre gifter i vattnet. Elaka tungor säger bland annat att uttern är ett skadedjur eftersom de också äter flodkräftor och fisk???

För Råneås och alla uppströms liggande byars innevånare har djuret blivit något av en favorit. Det tycker jag är mysigt, hemtrevligt och iakttagande. Avslutningsvis kan meddelas att djuret är fridlyst och att den är skyddad i Bernkonventionen. Jag återkommer om uttern i någon av vårens kommande krönikor i papperstidningen.

Bild; Utter i Råneälven februari 2020.     gunnar@westrin.se

Ålakramen

Råneå Anekdot för februari 2020.

Jag har genom åren haft ett särskilt årstema på bloggen här på NSD, förutom alla nyhetsinslagen och personliga kommentarer.  Det år som nu nalkas blir inget undantag. Vissa år har jag haft månadens fiskeprofil, olika flugmönster och senast har det handlat om året 1969. Nu hade jag tänkt mig att bjussa på en anekdot i den första bloggen varje månad. Anekdot kan betyda en kort historia, gärna med lite humor. Det har ju onekligen hänt ett och annat genom alla åren…och naturligtvis är allt sant. 

Ålakramen.

Tror det eller ej men ett tag i mitt liv bodde familjen Westrin i Nyköping? Pappa hade fått jobb på nyöppnade Tempo på Slottsgatan 21. Mamma ville inte, syrran grinade och jag skrek, men for gjorde vi. Adjö fagra Jämtland. Intressant är i alla fall att åren 1953-1956 där neröver åt söderns slätter är minnesvärda. Aldrig hade det snöat så mycket som de vintrarna och jag vann alla skidtävlingarna på skolan. Jag började första klass hösten 1953. Intressantast var i alla fall Nyköpingsån och trakterna kring slottet.

Kloaken.

På den tiden var det lite annan ordning på sakernas funktion och betydelse. Kloakerna från alla toaletterna, skiten, kondomerna och allt annat spolades ut i ån via breda cementrör. Där på bryggan nere vid slottet låg vi grabbar och kollade när skiten kom, redo med våra metspön. Då kom nämligen de största braxarna, idarna och abborrarna fram och tog för sig av godsakerna. Vilka rekordfisken vi hade, otroligt men illaluktande. Mamma förbjöd mig naturligtvis att ta hem någon fisk.

På den andra sidan ån, nedströms en liten fin bro, satt fiskargubbarna med sina breda håvar. Den fisken som fångades ansågs vara helt matnyttig? När de inte fiskade satt de på en parkbänk och drack en och annan öl, skrattade och pratade högt. De var snälla mot mig.

En eftermiddag efter skolans slut, gick på Västra skolan mitt i staden, alldeles intill ån, tog jag cykeln och metspöet och rullade ner till slottet. Som vanligt var jag klädd i tröja, jacka, golfbyxor och basker. Gubbarna vinkade åt mig, allt medan jag hissade ner en rejäl maskkrok, stående mitt på den fina gamla träbron.

Ormen.

Nappet var bastant, visste inte riktigt vad det var som hade huggit så ormlikt krokigt. En väldans stor ål?! Hur jag fick upp den minns jag inte men upp kom den. Jag var nog mest rädd för den ormliknande fisken som slingrade sig hårt runt mina armar. Brottningsmatchen slutade i alla fall med att en av gubbarna på bänken kom till snar undsättning. I tumultet tappade jag baskern i ån, vars strömmar tog väl hand om huvudbonaden. Den kvällen var mamma lite sur. Pappa var mer stolt över sin son som just hade tjänat 25 öre, en slant jag fick för ålen som gubben gladeligen tog hand om.                                                  

gunnar@westrin.se                                     -Gunnar Westrin-

 

En fantastisk bok; ”Ålevangeliet” av Patrik Svensson (Augustpriset 2019).

                                  Albert Bonniers Förlag.

Gunnar Westrin bloggar om svenskt och internationellt sportfiske, ekologi och biologi. Fakta om Gunnar Född: 1946 Bor: Råneå Yrke: Lärare och författare Gillar: Flugfiske Familj: Gift, ett barn Kontakt: gunnar@westrin.se

BLOGGAR

/**/