Jag sätter punkt nu, samlar ihop de pärmar som innehåller en del av byns historia, likaså en sammanfattning av nästan hela mitt liv. De ska magasineras i Folkets hus källare. Alla dessa verksamhetsberättelser fulla av tillförsikt inför kommande år. Alla byråkratiska formuleringar uppblandade med skildringar av hästars bocksprång vid sommarsläppet. Nu är hagarna nedplockade, nu får smörblommorna växa fritt. Nu täcks markerna av snö i släta drivor.

Att vi en dag skulle komma dithän var väntat men ändå är det lite av en chock, som när någon som länge varit sjuk slutligen går bort. Efter trettio år läggs Stallklubben ned, och det är svårt att tänka sig att min tillvaro från och med nu kommer att vara förändrad.

Trots att rationellt resonemang aldrig riktigt varit min grej försöker jag se sakligt på det hela. Det är inte bara här det händer. Att den ideella föreningstraditionen dör ut är faktiskt ett samhällsfenomen. I glesbygden går det knappt längre att få ihop en styrelse. Än mindre finns det aktiva personer i sådant antal att det är försvarbart att fortsätta offra så mycket kraft. Det är de äldre som orkar. De blir kvar på sina poster i väntan på den vackra dag då allt vänder. 

Artikelbild

| "Nu får smörblommorna växa fritt i hästhagarna", skriver Solveig Nordmark i sin krönika.

Mitt livslånga intresse hopsnärjt med en förening utan människor, och ett jobb tio mil bort. Hästar magasinerar man inte i väntan på ljusare tider, och det går inte att vara på flera ställen samtidigt. 

Jag började jämföra hästarna med naturprogrammens elefanter, trots sin storlek så sårbara. En ständigt sorgsen vandring mellan uttorkade grödor och vattenhål, sen ligger de där platt på marken. Vetskapen om att något hemskt ska hända får mig alltid att byta kanal, och i fallet med hästarna överskuggade den ändlösa oron till slut allt det som varit så roligt.

Jag har cyklat och cyklat. Hela sommaren har jag cyklat. I sanden där hästhovar tidigare gjort avtryck har jag slirat och i grusvägarnas sugande uppförslut har jag envetet trampat på. Lappvikheden, Sanningslandet, Missisberget, Nitsåvägen. Över broar och bäckar, genom insektsmoln, in i kvällssol och lilafärgat mjölkörtsskimmer, medan tankarna virvlat bort i fartvinden. Energin måste ut, med eller utan en häst under sig. 

Nu är vintern här med omänskliga minusgrader. Istället för att lufsa iväg mot stallet kan jag för första gången på trettio år stanna inomhus en hel dag. I kroppen finns dock rastlösheten kvar. Trots punkt i protokollet kommer den nog aldrig att avstanna.