NY BOK

Pat Barker 

Flickornas tystnad 

Översättning: Eva Johansson 

Bonniers

 

Barker följer handlingen i "Iliaden" men i romanen faller Troja i sista kapitlet, plundras och bränns. Homeros verk slutar innan dess, med Hektors begravning.  

Briseis var drottning i en stad som intogs före Troja. Akilles slaktade då hennes man och bröder och kvinnorna i staden blev slavar. En slav är bara ett föremål, också i sina egna ögon, tänker Briseis. 

Två män står i centrum. Akilles närmaste vän Patroklos är en ädel och mild natur och Briseis förtrogne, en i det närmaste modern människa. Akilles, massmördaren, längtar varje natt efter sin mamma och Briseis blir då ett moderssurrogat för honom. 

När den grekiske storkonungen Agamemnon förolämpar Apollon drar han pest över armén. Kungen måste då lämna ifrån sig sin konkubin och lägger i stället beslag på Briseis. Akilles blir rasande och drar sig ur kriget. 

Det hela är egentligen en äventyrsberättelse om män och kvinnor i en våldsam tid, mer än en djuplodande studie av svårt stressade och plågade människor. Framför allt är dialogen tunn. Samtalen ska väl föreställa lakoniska men saknar ofta laddning och särskilt kvinnorna verkar ha rätt lite att säga varandra.

Barker vill lyfta fram dem, men de tecknas bara som typer eller pjäser på ett bräde. Det brädet gungar visserligen, men kvinnorna förblir ändå tämligen anonyma. 

Vad de pratar om? Nästan ingenting. De skämtar om männens erotiska kompetens, minns sitt förflutna och drömmer om ett annat liv men i väldigt allmänna ordalag. De formulerar knappast några bittra sanningar eller insikter. Man får reda på hur det ska gå men inte så mycket mer. Som i teveserierna.

Briseis får arbeta i sjukstugan där hon vårdar de sårade och döende och det stärker hennes självförtroende. När hon sedan lämnas tillbaka till Akilles kommer de varandra nära. 

Patroklos blir sedan dödad av Hektor och Akilles ger sig in i striden igen. Hans tvekamp med Hektor är en höjdpunkt i "Iliaden" men Barker skildrar, klokt nog, inte denna kraftmätning. Däremot rabblar hon upp hur Akilles dödar mängder av trojaner inför slutstriden. Där lägger hon sig nära "Iliaden". 

Att låta en kvinna rikta blicken mot det äldsta manliga, litterära våldet vi känner till i västerlandet är ingen dum idé. Men jag är ändå rätt besviken på resultatet. 

Efter kriget publicerade Eyvind Johnsons sin version av "Odyssén". Barkers omdiktning av "Iliaden" är inte i närheten av detta mästerverk.