KRÖNIKA Under folkmusikfestivalen Saltofolk i Saltoluokta härom helgen träffade jag en stockholmare som hävdade att det bästa för landet vore om alla svenskar skulle bo i tre stora städer. Staden som idé var visst dessutom betydligt bättre för miljön, berättade han, och läste lyriskt kollektivtrafikens lov. Det var ju så bra när många människor bodde på en liten yta, för då behövde man tydligen ingen biltrafik … som om biltrafiken är det enda som avgör hur pass miljö­vänligt folk lever.

Han var visserligen ganska påstruken, men frågar du mig har jag sällan sagt något på fyllan som jag inte nykter någonstans redan har grunnat på. I torrlagt tillstånd kanske han hade varit så storsint att hans kalkyler bjudit svenskarna på ett par extra städer. Kanhända hade vi rent av förärats med en stad i Norrbotten också!

Jag problematiserade stadsmänniskans levnadsvanor, där onödig konsumtion och ideliga flygresor ganska snabbt käkar upp det försprång staden skaffat sig med väl­utbyggd kollektivtrafik, och lyfte det att Stockholm visserligen hamnar högt på miljörankingen, men att det med två stora gruvbolag inom kommungränserna inte skulle spela någon roll om fast varenda bilägare i Gällivare kommun körde med elmotor, när rankingens regelverk redan på förhand pekat ut oss som de största bovarna. Det såg ut som att han begrep en del av det i alla fall.

Han var visserligen ganska ung, men frågar du mig vill jag minnas att jag i hans ålder visste betydligt bättre än så. Som uppvuxen i periferin lär vi oss från barnsben att på ett eller annat sätt alltid förhålla oss till Stockholm. Vi vet precis vad det är och hur det skiljer sig från vad vi är.

Jag vill minnas att ungefär nio tiondelar av svenskarna nuförtiden bor i städer. Om hans idéer är gängse bland ungdomar som växer upp idag dröjer det knappt en halv generation innan företagens och politikens chefsstolar snart är snedslitna av en hel skock tomtar som är så historielösa att de som honom tror att våra områden är orörda och att det inte bor någon här; som borde veta, men inte vet att det längs Luleälven ligger femton vattenkraftverk och att vi fortfarande är ett par hundratusen kvar här.

Han var visserligen ganska ensam, men frågar du mig tror jag inte att han av det skälet var medvetet provokativ. Inte heller blev varken jag eller de som allt eftersom anslöt till samtalet särskilt provocerade. Kanske resonerade vi omedvetet kollektivt. Valde bort den här striden. Insåg att det var bättre att hellre skicka hem honom upplyst än förnedrad.