Miljön är Tornehamn vid förra sekelskiftet, järnvägen är i full gång att dras fram i fjällvärlden, och olika kulturer möts, i form av samer och rallare. Svenska statens försök att med religion och bildning tämja och införliva den vildmark som landsändan utgör, tar prästen Georg och hans fru Hedvig till platsen.

Hedvig är traumatiserad efter ett dramatiskt missfall, och har dessutom starka tvångsbeteenden som att skrubba sig ren, efter att modern dött vid barnsbörd. Hon vantrivs, men hittar en möjlighet att hitta mening i tillvaron, genom att börja undervisa samiska barn. Samtidigt kommer Hedvigs bror David upp till Tornehamn för att jobba på järnvägen.

Huvudkaraktären Hedvig är intressant, och så också hennes bror. De är båda missanpassade, hamnat på fel plats i livet och har undertryckta drivkrafter. David hatar jobbet på järnvägen och de usla förhållanden arbetarna lever under. Hedvig har fokuserat sin vilja på att hitta ett barn som ska ersätta det hon förlorat. Kanske där finns en bortbyting bland de samiska barnen? Någon Hedvig ska rädda?

Man behöver inte läsa många sidor förrän man förstår att det inte kommer att gå bra för någon av dem, men Erika Olofsson Liljedahl låter dock inte sina karaktärer gå under helt och hållet. Handlingen gör i alla fall boken till en nagelbitare, och just dramaturgi och att portionera ut handling är en stark sida hos författaren. Särskilt skickligt skildrat är hur man gradvis får se mer och mer av Hedvigs inre och hur hon fungerar med sina tvångstankar. Skildringen av rallarnas barackliv, den tuffa jargongen och den hierarkiska ordningen bland dem känns också mycket trovärdig. Porträttet av kockan Klara sticker särskilt ut som exempel på kvinnoliv i den industriepok som boken skildrar.

Men ungefär halvvägs in i romanen börjar jag känna att mitt lystmäte av pathos börjar vara uppnått, och jag läser återstoden mest för att få reda på hur det går. Det som huvudsakligen bryter den fina gestaltningen av karaktärer och miljöer är Erika Olofsson Liljedahls tillkortakommanden när det gäller att skildra action-scener. Några sådana är av avgörande karaktär i handlingen, men den språkliga klumpigheten och den i de scenerna alltför närvarande berättarrösten som försöker skildra varje ögonblick, gör att jag tappar intrycket av det som skildras, och mest ser ett undermåligt hantverk.

Detta kan dock ses som skönhetsfläckar, och inte något som förstör hela verket, läsning kan rekommenderas.