Det har varit ett hektiskt år. I höstas kom debutromanen ”Jag for ner till bror” som efter några månader blev nominerad till Augustpriset i den skönlitterära klassen. Nyligen släppte hon uppföljaren ”Vi for upp med mor”, bok två i trilogin om Jana Kippo. Samtidigt som Karin Smirnoff reser runt på olika uppdrag försöker hon skriva den tredje och avslutande delen.

– På grund av böckerna kommer många förfrågningar, men jag har blivit bättre på att tacka nej, för jag känner att det går ut över skrivandet.

För helst av allt vill hon bara skriva – som hon alltid har gjort.

Artikelbild

| "Jag har ett grundläggande behov av att skriva", säger hon.

– Jag har inte haft i fokus att jag ska publicera mig utan har ett grundläggande behov att skriva.

Hon har arbetat som journalist en stor del av sitt liv, men lämnade yrket för ett par år sedan och köpte ett trävaruföretag tillsammans med sin sambo.

– Men jag började längta till kulturvärlden och bestämde mig för att satsa på skrivandet.

När hon kommit in på författarutbildningen i Lund gick allting fort.

Artikelbild

– Jag skrev ”Jag for ner till bror” den första terminen och började med den andra boken direkt för att inte tappa fart.

Hon skickade in manuset till några förlag, mest för att eventuellt få en bedömning.

Artikelbild

– Det gick kanske en vecka innan de hörde av sig och ville ge ut boken. Att jag sedan blev nominerad till Augustpriset var väldigt oväntat. Jag fick en bra skjuts redan från början.

I böckerna använder hon sig av ett mycket speciellt och ordkargt sätt att skriva, utan skiljetecken, med en dialektal ton och hopskrivna ord.

Artikelbild

– Jag ville ha ett visst tempo i texten och ett geografiskt nedslag. Formen har funnits förut i grejer som jag har skrivit, och jag ville återgå till den typen av språk, för jag tyckte det var så kul. Jag ville också hitta det glädjefulla skrivandet, att verkligen njuta av.

Uppmärksamheten kring ”Jag for ner till bror” har till viss del påverkat hennes skrivande.

Artikelbild

– Det har varit klart annorlunda att skriva tvåan, mycket mer kravfyllt. Ettan skrev jag med någon sorts nonchalans, och helt utan tanke på mottagaren.

I ”Vi for upp med mor” går färden norrut för Jana och hennes bror, till Kukkojärvi där många bybor tillhör en religiös sekt.

Artikelbild

– Jag ville skriva om Norrbotten. Jag gillar Norrbotten och tycker om att resa omkring här, och ville hålla mig i länet. Pappa är från Överkalix och jag har varit mycket där uppe. Berättelsen är inget kritiskt debattinlägg om huruvida det är okej att leva i en religiös sekt eller inte, det är bara effekterna av hur det påverkar människorna i berättelsen.

Det är en ganska dyster bild av glesbygden du målar upp i dina böcker?

Artikelbild

– Ja, kanske det. Innan första boken kom ut sa min brorsa: ”Fy fan vad du kommer att bli kritiserad.” Det har varit lite så, men de som kritiserar är inte folk i byarna eller härifrån, utan människor söderifrån som till varje pris ska försvara den ”ärbara norrlänningen” på något fånigt sätt. De själva saknar grundläggande kunskap om livet i glesbygd. Och det har inte bara med Norrland att göra, i glesbygd i Närke kan man uppleva samma sak. Och det är fiktion, ingen självbiografi utan en konstruktion. Så folk får kritisera vad de vill, jag känner mig ganska obrydd.

Den tredje delen har ännu ingen titel:

Artikelbild

– I den första boken är första raden ”Jag for ner till bror”, och första raden i den andra boken är ”Vi for upp med mor”. Nu när jag ska skriva den tredje boken vet jag inte vad den ska heta, för jag kan inte komma på vad den första meningen ska vara. Så nu går den under arbetsnamnet ”Sen for jag hem”, som sista orden i sista boken. För det är en berättelse om en person som söker sig själv, söker sig tillbaka till vad som hänt och som sen ska hantera det, och förhoppningsvis kunna använda det och göra något av det för sitt liv.

Så trean får sätta punkt för berättelsen?

– Jag tror det. Men det är svårt att veta. När jag börjar skriva kan berättelsen börja vindla iväg, det är svårt att styra över det där. Det är också det som är kul med skrivandet, att helt plötsligt bara drar det iväg någonstans som man inte ens tänkt. Har jag tänkt den här tanken ens? Nej, det har jag nog inte, men nu kom den. Då har den legat där och blivit följden av något. Ja, det är kul att skriva.

De färgstarka karaktärerna i böckerna har hon plockat från olika håll, även från sig själv:

– Mamma tycker att hon hör mig i Jana väldigt mycket när hon läser mina berättelser. Det är omöjligt att undvika i och med att jag skriver i jag-form om en kvinnlig huvudperson. Men jag försöker samtidigt låta Jana bli en person som absolut inte har något med mig att göra. Hon gör saker som jag aldrig skulle ha gjort, men som jag låter henne göra. Det finns en distinkt skillnad mellan mig och Jana Kippo.

Men vad hos Jana är det som är du?

– Kanske rotlösheten, att hon också har svårt att inrätta sig i ledet. Hon är en konstnärstyp som behöver uttrycka sig, men som behöver hitta formen för det.

Karin Smirnoff har redan planer för ett skrivarliv efter Jana Kippo-trilogin:

– Dels har jag plockat upp den bok som jag skrev innan ”Jag for ner till bror”, som jag ratade helt och inte tänkte göra så mycket åt. Men nu har jag ett par års distans och tänker att mycket av det funkar. Så har jag ett annat projekt som också sträcker sig över ett par böcker. Men jag tänker inte börja förrän jag känner den där riktigt starka lusten att berätta den historien. Därför känns det bra att gå emellan med lite annat, kanske skriver jag filmmanus sen, jag vet inte.

Att skrivandet har blivit en så viktig del av hennes liv tror hon beror på generna – och den kreativa miljö som hon upplevde som barn:

– Dels tycker jag att det är väldigt roligt att formulera mig. Men jag gillar många kreativa saker, det blir som en växelverkan. Om jag står och målar några timmar känner jag också den här sköna känslan av att man är uppfylld av något och att allt annat är ganska oväsentligt just då. Det är något meditativt över både skrivande och målande – och även trädgårdsarbete. Och allt handlar väl om ett behov av att vara kreativ och inte falla in i livskonsumerandet som uppstår när man hamnar vid tv:n och inte vet vad man ska göra av sin tid. Jag tycker att det är en jättejobbig känsla, att inte känna sig levande i tiden man har.

– Sen behöver jag inte göra något hela tiden, absolut inte, men det kan vara bara att gå ut och gå eller vad som helst som tillför något till ens tankar eller välbefinnande.

Hon tömmer kaffekoppen innan hon tillägger:

– Min pappa var tecknare och hade reklambyrå. När vi var barn hade han den i samma hus som vi bodde i, sedan flyttade han den till Gamla stan i Stockholm. Vi kunde alltid gå ner och sätta sig och rita hos honom, eller ta pendeln in till stan och sitta där, det var en väldigt kreativ miljö omkring honom. Det är lite det, att återskapa den där känslan av att man hela tiden har något omkring sig som tillför något.

En komplex berättelse i tre delar borde kräva en del förberedelser och scheman, med början, slut, och vad som ska hända där emellan. Men Karin Smirnoff bara skriver:

– Jag klarar inte av att jobba så, det blir för tråkigt. Då blir det som att man blir bunden av att här ska det hända. Vi är otroligt präglade av det grekiska dramat och hur hela förloppet går till, så jag tror det blir så nästan automatiskt. Allt vi läst följer mer eller mindre samma mall. Skulle jag då bestämma att nej, jag kan inte göra så? Det är som att förbjuda människorna i boken att gå egna vägar. Jag hade inte slutet klart heller när jag började.

Är det klart nu då?

– Nej. Jag hade lite idéer om vart jag vill att hon ska ta vägen, vad som ska hända, men det är väldigt löst även där. Men det får vara det. För berättelsens helhet kanske det hade varit bättre att tänka ut grejer, men det är som att jag inte riktigt förmår det, att tänka så där långt. Att skriva korta saker och sedan försöka sammanfoga dem blir inte heller särskilt bra, för det saknar alltid flödet. Jag jobbar alltid kronologiskt.

Hon skriver helst liggande på divanen i skrivrummet, ofta med hunden Sammy på fällen bredvid och ibland med någon av de fyra katterna vid fötterna.

– Förut skrev jag alltid i sängen, men då fick jag så ont i nacken. Divanen funkar perfekt, säger hon och ler.