De träffades som unga. Livet kom emellan, men efter många år hittade de tillbaka till varandra. Nu har de varit gifta i snart 20 år. 

De har även vigt sina liv åt konsten och har sammanlagt över hundra år i yrket.

Utställningarna har blivit många. Just nu ingår de båda i Julsalongen på Galleri Lindberg i Luleå. Samtidigt har Bertil Sundstedt en separatutställning på Bodens konstgille.

Artikelbild

| Karin EE von Törne Haerns "På floden i gott sällskap" omges av "Den blå skålen" och Serenes krus" till vänster och "Märkt" till höger.

De har även förmedlat sin kunskap genom att undervisa på olika konstskolor i Norrbotten och genom privata kurser. 

Och de pratar jämt om konst:

– Vi är varandras kritiker och uppmuntrare och har lärt av varandra vad gäller tekniken. Jag kan föreslå något, som att jag tycker att han ska lägga en lasyr där, säger Karin. Bertil tillägger:

– Om jag har problem med en bild kan jag fråga: ”Vad tycker du, vad sjutton ska jag göra?” Karin föreslår: ”Om du gör textur av det där i stället?” ”Ja, kanske det”, säger jag. Så vi hjälps åt. Det är bra att ha någon som man kan lita på och som har en kritisk blick. Man behöver inte ta åt sig.

Artikelbild

| "Lila ikon" och "Guldbrun ikon" med harar. "Jag vet inte vad katolska kyrkan säger om det", säger Karin EE von Törne Haern.

– Nej, det gör ingen av oss. Vi kan tycka, men den andra behöver inte göra som man säger, det är bara ett förslag, säger Karin.

De sitter ofta tillsammans i ateljén, men arbetar parallellt med olika saker, inte så ofta tillsammans.

Artikelbild

| "Jag har alltid hållit på med samtidsfunderingar, det som skaver i tillvaron och tillvaron över huvud taget", säger Bertil Sundstedt om sin konst.

– Ibland har vi turats om att vara i ateljén, då och då behöver man få vara ensam, och Bertil skriver och har en massa annat för sig. Men det går bra att vara båda två också.

– Vi hade en del samarbetsprojekt tidigare, säger Bertil och nämner ”Muren och haren”, där han stod för murarna och Karin för hararna.

Artikelbild

| Bertil Sundstedt och Karin EE von Törne Haern har sammanlagt över hundra års konstnärserfarenhet.

– Murar som stänger ute och inne, och haren som hoppar ut och in och struntar i det, fyller Karin i.

Haren är ständigt återkommande i Karin EE von Törne Haerns konst. Titeln på hennes utställning i julsalongen är ”Harar jag mött”.

– Haren är en frihetssymbol. Den är fridsam, ganska smart och ombytlig. Och den byter spår, precis som konstnärer gör. Tvära kast, så är man någon annanstans. Jag känner lite samhörighet.

Hon fascineras också av att haren finns med i många av mytologins världar och har ett stort symboliskt värde i de flesta kulturer.

Passionen för konsten har inte mattats med tiden:

– Det finns så mycket kvar att lära, livet är alldeles för kort. Nu, när jag kan, skulle jag vilja vara 20 år för att komma nånvart. Men man får ge vidare till andra också, som en stafett, säger Karin.

– Har man elever får man också inspiration, inflikar Bertil. Karin fortsätter:

– Ja, och man är tvungen att vara lite före hela tiden. Om man har jättebra elever måste man ändå försöka ha något att ge dem, så de kommer ett steg till.

Bertil Sundstedt berättar att hans måleri har lossnat ordentligt på senare tid, efter att har legat lite i träda under de 20 år som han jobbade som lärare.

– Det tar tid, säger Karin. Om man inte har målat på några veckor tar det ett par dagar innan man kommer igång. Först förstör man bara en massa papper.

Bertil Sundstedt vänder sig mot Karin och säger:

– Jag tror att du har det där intensiva behovet, jag är en sån som tröttnar. När jag har hållit på i en månad är jag skitless, och måste ha pauser för att göra annat.

Han funderar en stund och tillägger:

– Men det är ett livsval på något sätt. Där under kan man uppfatta det som ett negativt val, men likafullt håller man på. 

– Det är som musik, man slutar inte för att man blir gammal, säger Karin och ler.

Konsten har fortsatt att locka och tjusa dem genom åren:

– Jag gillar att jobba med färg, det är sensuellt, säger Bertil.

– Man kastar sig ut i färghavet, sen är det bara att simma, och hitta nytt hela tiden. Det är härligt, beskriver Karin sin stora passion.

Bertil tillägger:

– Sen att vi delar det här intresset är ju något som stimulerar.

– Ja, det är ett starkt kitt, berättar Karin.

Grunden i Bertil Sundstedts konstnärskap är måleriet. Han började med olja när han var 15 år, men har även gjort skulpturer och utsmyckningar:

– Nu har jag kommit till den punkten att jag inser vad jag kan, så jag vill fördjupa mig, passa på att borra ner mig i måleriet, där det finns hur mycket som helst att lära.

När akrylfärgen kom övergick han till den:

– Olja torkar så långsamt, det passar inte mitt temperament. Det går lika bra att måla med akryl, men den har inte samma färgdjup. Den torkar snabbt, man kan lasera ovanpå. Den har kortare karaktär i färgdragningen, men det är sånt man lär sig, som alla tekniker.

Men akvarell är ingenting för honom:

– Det är så jävla svårt. Man ska vara snabb, ha tålamod och vänta ut. Men jag har fått ihop några akvareller genom åren.

Han betecknar sin konst som samhällsfunderingar:

– Jag vill att det ska vara något som skaver lite. Det ska handla om något, inte bara vara vackert. Det får gärna vara estetiskt tilltalande, men det ska finnas en dubbelhet i det som väcker funderingar. Jag bygger bilder, plockar ihop från olika håll, säger han och pekar på en detalj i ett av verken:

– Jag vet inte vad det där är, kanske en struva eller ett anisbröd. Eller så kan det vara en sorts asteroid. Men också en dubbelhet, med en tyngd som hotar en.

Karin EE von Törne Haern ”vacklar” mellan akvarell och akryl.

– Men båda är vattenbaserade så jag använder teknikerna i varandra. Jag målar tunt med mycket vatten, gång på gång, precis som man gör med akvarellen, lägger tunn lasyr, så det lyser igenom. Så tekniskt är det ganska likt. Men det som är bra med akryl är att man kan måla över och ändra. Akvarellen är mycket svårare, det gäller att ha exakt fuktighet i papperet om du ska få det att flöda. Det är bara att öva tills det sitter, som att lära sig baka. 

Akvarell ligger henne dock närmast: 

– Jag vilar lite med akrylen, men med akvarellen experimenterar jag jättemycket, och där har jag flest kurser också, jag tycker att det är så kul. Det är inspirerande att vara sju, åtta personer i ateljén som håller på med samma sak. Det ger mig väldigt mycket, genom andras bilder också. 

De ser många fördelar med det gemensamma intresset. Men finns det någon nackdel med att leva tillsammans med en annan konstnär?

– Det skulle vara ekonomiskt i så fall. Men nu är vi pensionärer, säger Bertil med plirande ögon.

Och konstnärsådran verkar ha gått i arv. I julsalongen har Bertil Sundstedt med ett verk som hans barnbarn lade grunden till:

– Hon gjorde en arm och en nyckel, sen lämnade hon den i ateljén. Jag upptäckte den och satte dit en mumie.