I en intervju i Dagens Nyheter 22 december 2006 meddelade den då nye kommunministern Mats Odell (KD) att han ville rivstarta arbetet med en stor regionreform.
Odell såg framför sig hur 21 länsstyrelser och landsting skulle bakas ihop till mellan sex och nio regioner.
I betänkandet från statliga ansvarskommittén hade han ett gediget underlag som visade hur förändringen skulle gå till. Dessutom fanns stöd från ett brett spektrum av de politiska partierna i kommittén.
Av denna storstilade reform blev dock inte ens en tummetott. Motståndet från landshövdingar och landstingspolitiker blev för stort och Odell kunde bara genomföra smärre förändringar i den regionala byråkratin.
Efter valet 2014 var Ardalan Shekarabi (S) näste man till rakning.
Som nyutnämnd civilminister uppvaktades han av en enig styrelse från SKL, dagens SKR (Sveriges kommuner och regioner). I spetsen för delegationen gick ordföranden Anders Knape (M).
Knape, inklusive alla andra borgerliga ledamöter i styrelsen, uttryckte oro för den ekonomiska utvecklingen i landstingen och bad regeringen att ta initiativ till en regionreform.
Sagt och gjort. Shekarabi tillsatte två förhandlingspersoner – en socialdemokrat och en centerpartist.
De kom snabbt fram till samma slutsatser som ansvarskommittén och Mats Odell ett decennium tidigare. Det skulle gå utmärkt att banta dagens organisation till sex regioner.
Det gick emellertid troll i frågan även denna gång. Landshövdingar, regionala partier och andra, som såg sina revir hotade, gick i taket och rasade.
Norrbottniske landshövdingen Sven-Erik Österberg, som tio år tidigare ingått i ansvarskommittén och då ville ha en stor regionreform, hörde nu till de mest högljudda kritikerna och gick till hård attack.
I riksdagen började partierna vackla och helt plötsligt saknades majoritet för en ny regionindelning. Ännu en gång blev det pannkaka av planerna på en regionreform.
Följaktligen har Sverige förblivit ett land med 21 länsstyrelser, 21 landshövdingar, 21 regionstyrelser och 21 regionfullmäktige (som landstingsfullmäktige numera heter) – det vill säga en stor och omfattande regional apparat.
Nu ska det bli intressant att se om coronakrisen kommer att leda till ett omtänkande och till ett ökat tryck för att förändra dagens splittrade och spretiga samhällsorganisation.
Odells och Shekarabis misslyckanden visar emellertid att det är lättare att säga regionreform än att göra en. Det finns gott om röststarka intressen som slår vakt om den nuvarande ordningen och inte är så förändringsbenägna.