I boken "Kompromisskungen", som centerpartisten och tidigare landshövdingen Per-Ola Eriksson skrivit i samarbete med journalisten Lena Callne, får tidigare näringsministern Anders Sundström (S) beröm för sitt engagemang för gruvan i Kaunisvaara.
"Vi må ha haft många politiska bataljer och inte alltid varit på samma våglängd, men Anders Sundströms insats för Pajalagruvan känner jag stor respekt för", understryker Eriksson.
Utan tvekan har gruvan inneburit en vitamininjektion för byn Kaunisvaara och Pajala som kommun.
I denna Tornedalsby, som länge präglats av avfolkning och nedgång, har etablerats en ny stor industriell verksamhet.
200 personer jobbar på själva området. Cirka 150 är sysselsatta i logistikkedjan. Därutöver finns kringeffekterna för service, handel och andra lokala näringar.
Varje dag fraktas 86 lastbilslass järnmalmskoncentrat från Kaunisvaara till omlastningsstationen i Pitkäjärvi.
Där flyttas koncentratet över till järnvägsvagnar för vidare befordran till hamnen i norska Narvik. Med fartyg skickas sedan Pajalas svarta guld till kunderna i Nederländerna, Mellanöstern och Japan, som därefter förvandlar det till stål och delar i bilar, verktyg och annat.
"Gruvdrift brukar vara kontroversiell, men i Pajala är det svårt att hitta någon som är negativ till gruvan ... Det går inte att ta miste på optimismen och glädjen som satsningen skapat", konstaterar Per-Ola Eriksson.
Kul att se är också hur Kaunis Iron nu följer i gruvjätten LKAB i spåren och satsar på att utveckla en fossilfri och elektrifierad gruvdrift.
"Vi har höga ambitioner när det gäller att inte bara leva upp till de krav som redan finns på hållbarhet, vi har uttalat visionen att vi ska leverera världens mest hållbara järnmalm. Det här är ett viktigt steg för att uppnå den målsättningen", säger Klas Dagertun", vd för Kaunis Iron, i NSD 10 januari.
Det är också ett tydligt besked till dem som framställer gruvindustrin som miljöhot. Faktum är att svensk gruvindustri tvärtom ligger i framkant när det gäller social och miljömässig hållbarhet.
Att utveckla denna resurs borde därför vara ett intresse för alla i det svenska samhället – oavsett om vi betecknar oss som röda, blåa eller gröna.
Vi vet att investeringar i klimatvänliga energisystem och transporter förutsätter att det finns metaller och mineraler (och således även gruvor). Och det är givetvis en fördel – för både jobben och miljön – om vi plockar upp sådant ur den svenska marken istället för att importera från länder med betydligt lägre ambitioner i klimatpolitiken.