"Bluestältet" är synonym till "drag". Jag lovar, det kommer snart att gå att slå upp. För det är i Bluestältet på Hamnfestivalen som det händer. Det är som Hamnfestivalens "after work". Vem som står på scenen är inte lika viktigt för det är inte det som publiken efterfrågar. De vill ha dansvänliga låtar som de kan svänga sina lurviga till. När jag tar mig till tältet har Pontus Snibb & Wreck of Blues precis ställt sig på scenen. Det är en bluestrio som fyller tältet med energi och härliga toner. Trion består av Håkan Nyberg, Kalle Johansson och såklart Pontus Snibb som levererar så fartfylld musik så att till och med jag, som inte alls är någon bluesfantast, inte kan låta bli att stå still.

I bluestältet känns inget av Pontus Snibb & Wreck of Blues riff för långa och egentligen är de perfekta för den lilla scenen i tältet. Och trion verkar inte vara så berörda av att publikens intresse inte ligger på dem. För i Bluestältet är det svårt att få någon att lyssna. Alltså, är det någon som lyssnar? Några män verkar ha tävling om vem som kan skrika högst och andra dansar sig svettiga längre bort. Men Pontus Snibb & Wreck of Blues har lyckats locka till sig stora delar av festivalens besökare. Hov1-look a likes med snabba solglasögon är på plats, äldre män som diskuterar ifall det är jazzackord i en låt är där och kvinnor i blommiga blusar dansar med ölflaskorna höjda i luften.

Men samtidigt så är det nog den här känslan av ren lycka som man söker efter på en festival där publiken annars har varit så otroligt död. Och Pontus Snibb & Wreck of Blues leverar låtar som "Shot my Wife”

Artikelbild

| Pontus Snibb & Wreck of Blues på Hamnfestivalen.

och "Rock Must be Dead" som sätter fingret på vad blues är. Det är glädje, rytmer och riff och det känns skönt att få lämna Luleå Hamnfestival med den känslan.