Låt mig måla bilden av hur det såg ut under Luleå Hamnfestivals andra dag klockan 20.00. Solen glittrade på vattnet i Norra Hamn, människor kunde (äntligen) bära t-shirt utan att frysa och förväntningarna låg i luften, äntligen skulle Luleå få ta del av Talang-vinnaren Micke Holm. Och inte bara han. Tillsammans med några av norra Skandinaviens främsta jazzmusiker i orkestern Arctic Pulse Jazz Orchestra och Bodensonen Stefan Gunnarsson skulle de riva av några av våra största aristers låtar, tänk dig Steve Wonder och Bonnie Raitt.

Micke Holm går hem oss publiken. De jublar när han kliver in på scen för första gången och sedan tycks jublet aldrig dämpas, snarare trappas upp. Och vad är det egentligen som gör att Micke Holm från Piteå går hem hos publiken trots att han fortfarande inte har släppt egen skriven musik? Jag är säker på att det är för Micke Holm är en underdog. En underdog som började på fabriksgolvet och visade att det gick att följa sitt hjärta vare sig man är 19 år eller 47 år. Alla älskar historien om kämpen som trots ett sviktande självförtroende och ett stabilt liv med heltidsjobb vågade satsa och vann. Men det går inte bara att leva på historian om sig själv. Tur är väl att Micke Holm besitter en helt underbar röst som gör sig allra bäst i covern "Writing's on the Wall" av Sam Smith, den passar honom som en smäck och river av de största applåderna.

Och det är nog i de stora balladerna han kommer fram som bäst även om jag är rädd att Micke Holm kommer att fortsätta vara fast i coverfacket, för jag kan väl inte vara ensam om att vilja höra egenskriven musik?

Artikelbild

| Arctic Pulse Jazz Orchestra med Micke Holm och Stefan Gunnarsson

Stefan Gunnarssons cover av Bonnie Raitts "I Can't Make You Love Me" är otroligt fin och tillsammans med Arctic Pulse Jazz Orchestra blir det väldigt stämningsfullt. Och tillsammans med orkestern skapar Stefan Gunnarsson och Micke Holm en väldigt härlig stämning på scen, nästan så härlig att det känns som att de har roligare än vad vi i publiken har ibland. Men de bjuder på hits från alla genres, ja till och med "hård rock" som Stefan Gunnarsson kallar det och de tilltalar en stor skara av nyfikna besökare med sin energi.

Stundtals känns det som att det är många viljor som vill klämma in sig under en timme. Jag ser ingen riktig röd tråd mellan låtvalen, snarare en blandning av människor som vill visa upp sin talang. Men deras spelning går hem hos publiken som klappar och ropar "en gång till" tills hela skaran kommer ut på scen igen. För visst bjuder de på ett extra nummer innan tiden är slut och det är dags att gå hem.