Publiken är i en tät klunga i mitten, solen står högt på sensommarhimmelen, det är totalt vindstilla och vattnet ligger som ett kristalltäcke i bakgrunden. Det är intimt, varmt och så hipstrigt Luleå kan bli. När Honungsvägen äntrar scenen känns det som att scenen och lördagskvällen är utformad för just dem. Aldrig har ett band känts så rätt vid första anblick.

Men när låtar som "Istid", "Kroppen din och hjärtat mitt", "Sakta fatta" och "Inga skor", som i vanliga fall ger mig ett känslokaos, knappt öppnar min sentimentala dörr på glänt blir jag förvirrad. Hur kan låtar med lyrik som dessa fungera bättre i mina hörlurar än en augustikväll på Gültzauudden, där alla medel för att skapa magi finns?

Kanske är det faktumet att sångerskan har solglasögon på sig genom hela spelningen? Eller är det kroppsspråket hos bandmedlemmarna, som har axlarna upp till öronen och blicken fastklistrad i marken, som gör att det känns som att det är en glasruta mellan scenen och publiken? Eller så vill Honungsvägen helt enkelt inte släppa in oss.

Artikelbild

| Honungsvägen på Musikens makt.

"Musikaliskt är det svinbra", säger en vän som står bredvid mig. Han har rätt, det är svinbra – gitarrstråken, textrader som är skrivna på ett finurligt, om än svart sätt, tillsammans med Christina Karlssons röst som ger låtarna en nerv jag sällan hört. Det är svinbra men det händer inte för mig.

Höjdpunkten kommer ändå när "1000 mil" som med sin dystra framtoning och dova trumslag nästan når ändå in. Tyvärr bara nästan. Det är varmt i luften men Honungsvägen är kyliga. Jag lämnar strandscenen med en känsla av att vilja känna mer.