Pang! En dörr stängs och nästa öppnas. In kommer en karaktär I full fart och tvärnitar som om någon kastat in hen på scenen. Halvkorkade figurer missuppfattar något, en annan tar en sup, alla blir kär I alla vackra kvinnor. Ut genom dörren. Pang! Nästa öppnas.

“Pilsner och penseldrag” är en nytolkning av Gideon Wahlbergs lustspel från 1935 – ändå känns skämten, intrigen och kvinnosynen väldigt modern.

Höhö, skoja bara.

Artikelbild

| Jojje Jönsson och Claes Månsson spelar ungkarlar på jakt efter kärlek. Anna Carlsson är hembiträde.

Tyckte ni det var ett tråkigt skämt lär ni inte heller haft någon större behållning av farsen i Kulturens hus. Mycket pricksäkrare än så blev sällan replikerna från scenen.

Intrigen, som knappt är värd att nämna, handlar om att hyresvärden vill chockhöja hyran och flera ekonomiska och känslomässiga knutar måste knytas upp.

På 57:an finns alla karaktärer vi är van vid att se från farser och buskisar. Det är de lågbegåvade och småkåta “pojkarna” Fabbe och Vicke (Claes Månsson, 68, och Jojje Jönsson, 63), där finns fagra och kloka hembiträden (Anna Carlsson och Ing-Marie Carlsson), gubben Ludde som är glad I spriten (Per Holmberg), elaka Lundberg (Mikael Riesebeck), den nya söta jäntan (Karin Bergquist) och – naturligtvis – halvblinda och halvdöva tanten med rapp käft (Siw Carlsson).

Även om handlingen och dialogerna har uppdaterats känns det som att mycket fastnat i 30-talet. Det roligaste är fortfarande om det går att dra ett tråkigt skämt om något snuskigt eller titta när halvperversa karaktärer trånar efter kvinnokroppar.

Artikelbild

| Siw Carlsson i en klassisk "döv/blind tant med rapp käft"-roll.

LÄS MER: Hektiskt för Luleåaktuella Lorry-skådisen

Hembiträdet Vivan radar upp missuppfattade ordspråk som “lär dig livets stora gåta; äta, skita och var kåta”. Krutgumman Malvina säger fräcka saker som “jag minns allt – jag minns när Oskar klämde snoppen I våffeljärnet”.

Jag misstänker att det är en generationsfråga, men samtidigt vill jag inte utgå ifrån att publiken – där jag drar ner medelåldern – behöver tycka att det är roligt så fort någon säger “snopp” bara för att de är äldre än mig. Dessutom blir en del poänger så givna och lättlästa att jag funderar på om jag blivit synsk eller om jag sett det förrut, med tanke på att många andra I den välfyllda salen storknar av skratt.

Samtidigt är det en väldigt bekväm underhållning och jag roas av det rappa och välfungerande maskineriet på scenen. Det finns inte en skönhetsfläck I hela utförandet (nej, jag tänker inte tro att Månsson och Jönsson har svårt att hålla sig för skratt I vartannat nummer) och med tanke på alla dörrar som öppnas och stängs finns det många möjligheter att göra misstag.

Den största missen sker I stället när dörrarna står på vid gavel och de lik förbannat ska sparkas in gång på gång.