När jag gick på Musikens makt för första gången var året 2015. Jag hade precis flyttat till Piteå för att plugga och hade sedan flera år varit frälst av Göteborgsfestivalen Way Out West. Mitt pophjärta smälte av bara tanken på en festival som hade ett syfte, som vågade göra oväntande bokningar men där musiken alltid var i fokus. Då uppenbarade sig Musikens makt och för mig var det som att upptäcka en ny värld några år efter alla andra. Hur kunde en festival i Norrbotten pricka in att boka Silvana Imam, Jonathan Johansson och Hurula precis när de var i sin storhetsperiod? Det gick liksom inte att förstå men jag pallrade mig dit och sedan dess har jag varit frälst.

Det börjar bli tradigt att säga att Musikens makt är viktig. Att festivalen behövs och behöver tas på allvar. Den som har följt med i nyhetsflödet under det senaste året vet att vägen till årets festival har varit krokig. Kriget mellan Luleå kommun och Musikens makts arrangörer har blossat upp gång på gång och blivit mer vardag än spännande under de senaste åren. Men i år blev festivalen återigen av och denna gång fick de byta helg med hoppet om att kunna locka ännu fler besökare, fler sponsorer och allmänt bra stämning som inte behövde innefatta en regnjacka. Sol och människor som badade kanske en därför drömde om att möta under den första helgen i augusti på Gültzauudden men det blev väl något mellanting. Eller såhär, det var sol på dagen och efter solnedgången höll jag på att frysa fötterna av mig. Men det regnade inte iallafall, det är kanske en framgång?

Om förra årets artistutbud bjöd på välbehagliga rysningar så toppade årets bokningar alla förväntningar. Tidigare så har bokningarna stundtals kunnat kännas lite för smala för gemene man, jag menar det är inte så många ofrälsta som skulle orka ta sig till festivalen för att se Slowgold eller Jonas Lundqvist. Men i år kändes det som att mixen av akter hade något för alla. Cherrie och Erik Lundin fick locka de soul- och hiphopfrälsta, Junior Brielle drog dit popsnörena och Hurula och Loreen fick dit resten. Och det känns som att Musikens makt har bestämt sig. Helgen ska bli en mötesplats för de musikintresserade och det ska fortsätta vara ungdomarnas helg, men det är okej om deras föräldrar är på plats, bara de diggar med i bakgrunden.

Artikelbild

Utan Musikens makt hade årets höjdpunkt i Luleå varit, ja vadå egentligen? Men Musikens makt är en tung börda att bära. År efter år har festivalens framtid varit osäker och jag är nog inte ensam om att åter stå där på Gültzauudden och fundera på om det är sista gången jag upplever Musikens makt. Och det är en känsla som lämnar en bitter eftersmak. Musikens makt är den festival i Norrbotten som kan sätta oss på kartan, som kan få människor att ta sig hit och locka fler än de som är sugna på fest. För egentligen handlar det inte om att stoltsera med att sätta lokala akter på restauranger, det är inte att värna om det lokala. Eller att skryta om sina publiksiffror, det är enkelt. Boka bara artister som alla känner igen. I ett län och ett land där de mindre musikscenerna försvinner och de stora festivalerna som kostar två månadslönerna lockar med världsartister behövs ett alternativ som Musikens makt.

När jag cyklar hem från festivalen är det kallt men jag längtar redan tillbaka. Jag hoppas att jag får uppleva ännu ett år med makten. Tänk att jag trodde att Way out West var festivalen för mig, vad fel man kan ha. Tänk om fler kunde inse att de hade fel, vad fint det vore.