När Mandy Rich uppträdde på Luleå Pride 2017 var det hennes första år på scenen och namnet var obekant för många. Två år tidigare hade hon kommit ut som transexuell och i samband med det startade den stora förändringen i hennes liv.

– När jag kom ut bestämde jag mig för att satsa helhjärtat och många av mina texter handlar om min inre resa; livet som tjej, som transexuell, hbtq, samhället och normer. Det har varit en process för mig att skriva av mig allt jag upplevt och känner. Sedan kan jag bara hoppas att det berör andra och inspirerar, säger Mandy Rich.

Hon har kallats för Sveriges första transexuella rappare, men det var långt ifrån självklart att hiphoppen skulle bli förstavalet.

Artikelbild

| För andra året i rad uppträder Mandy Rich i Stadsparken på Luleå Pride.

– Jag har aldrig känt att jag har någon sångröst och vad kan jag göra om jag inte kan sjunga – kan jag rappa? Jag tänkte att jag skulle försöka, men det är ju jättesvårt. Petter introducerade mig för rappen när jag gick på högstadiet och hörde hiphop för första gången, men det har aldrig varit något jag tänkt att jag vill göra, berättar hon.

 

Med inspiration av Kartellen, Timbuktu och Södra sidan började hon träna på att utveckla sin egen rapteknik och i maj förra året släpptes debuten "Regnbågarnas Stad". Ett statement i en hård genre.

Hiphopen har varit känd för att innehålla homofobi. Vad säger du om det?

– Det har den verkligen och är riktigt heteronormativ, det är svårt att slå sig igenom den muren och bli accepterad av andra hiphoppare. Jag tycker att musik ska få vara musik oavsett vem som står bakom den. Varför ska man kategorisera människor?

 

Mandy Richs första minne av att känna sig transexuell var som femåring och när hon, 22 år gammal, googlade på sina känslor visste hon för första gången vem hon egentligen var.

– Då förstod jag att "det är ju så här jag känner det" när jag läste om ordet transsexuell. Men jag kom ut först när jag var 30, jag har mått extremt dåligt fram till dess att jag började leva som mig själv.

Är det bättre nu?

– Jag har aldrig mått så bra som jag mår i dag, men jag mår fortfarande dåligt. Jag känner mig fortfarande exkluderad ur samhället, men jag försöker att inte bry mig längre. Jag har min familj och mina vänner som är där för mig, det är vad som räknas i det stora hela. Men det är tufft. Livet som tjej är inte lätt att leva.

Har du upplevt hat?

– Nej inte mycket hat. Men samtidgt får jag blickar så fort jag går ut och i varje nytt möte kommer jag ut på nytt och måste förklara eller försvara. De dagar jag är stark berättar jag jättegärna om allt men de dagar jag är svag går det in och då tar det hårdare på mig. Kan jag inte bara få vara någon dag? Måste jag alltid förklara?

 

På lördag uppträder Mandy Rich i Stadsparken och då behöver hon inte förklara sig.

– Jag har haft spelningar som inte varit hbtq-relaterade och bemötandet blir bra men det är en helt annan känsla att komma till en Pridefestival. Mottagandet blir annorlunda, säger hon.

Hur var det förra gången på Luleå Pride?

– Det var fantastiskt, så fint mottagande när jag var där. Det var jättefina människor som kom fram efteråt och berättade att de tyckte att jag hade starka texter. När jag fick frågan att komma tillbaka kände jag "absolut".