Går det att få Avantgardet receptfritt, eller kanske på recept. Det går förmodligen ingen och undrar över i december när det är mörkt och surt och blåsigt. Men samtidigt känner jag mig botad. Eller åtminstone ångestdämpad. Man kan lyssna på dem i sina hörlurar. Men Avantgardet live går inte att jämföra med Avantgardet på burk. Som att jämföra 15 miligram Imovane med fyra Läckerol. Jag undrar om någon svettats och skriket så mycket för min skull förut. För att jag ska må bra. Kanske mamma, för länge sedan. Det är så det känns.

Själva musiken finns det faktiskt inte så mycket att säga om. Brittpop, boogie, sånt som musikrecensenter gillar. Det är bra, men egentligen inte. Det är liksom inte så mycket finess och teknik. Det blir fel ibland. En tröja går sönder och det sylas en vattenflaska i en av monitorerna. Men det gör ingenting. Så egentligen är det bra. Det är vad musik är på riktigt. Det är passion. Det som inte kan skrivas eller sägas. Sista kvällen med gänget-känsla. Kärleken till publiken är villkorslös. Sångaren Rasmus Arvidsson ger allt. Han har kommit till den heliga staden och kastar sig på tempelgolvet.

Ett återkommande tema i mellansnacken är bilden av Luleå. En romantisk bild som kan vara svår att förstå för någon som vuxit upp på denna envisa stad som älskar att dra ut på övergången mellan årstiderna till exempel. Men i Rasmus berättelse är den något annat. Staden som Alkberg kommer från och Per Gessles gitarrist Ola Gustafsson. Den där mystiska staden som man önskade att man själv kom ifrån, där musiken får växa och gro. En tankeställare minst sagt.

Artikelbild

Den här spelningen borde varit på Lillan. Det var glest bland publiken och alltså, lilla salen är inte bara liten - den är märklig också. En svart låda. Helt geometrisk. Tanken är kanske att fokuset ska hamna på det som händer på scenen men något blir väldigt skevt. Som att man inte är där på riktigt. Som att man är med i en filminspelning. Trist.