Är det inte konstigt? Skogarna kryllar av skjutglada jägare och så går en björn ostört omkring på stan.

Fredagens utländska gäst i Kulturens hus lounge, William Crighton, vandrar in lika ledigt som Baloo då han tittar upp med sina svarta ögon från scenkanten.

"Nämen, vad är det här för lattjo liten pryl?" – fast på engelska då ("Hello, how are ya?").

Artikelbild

| Australiensaren William Crighton röt ifrån rejält i Kulturens hus lounge och bjöd publiken på en nära björnen-upplevelse.

När han sedan öppnar björngapet för att sjunga blåser han hela publiken två meter bakåt, alltså som en jättebamsing till björn, vilket leder till att han får be oss komma närmare scenen.

Han låter som en blandning av pappa Baloo, Eddie Vedder och Ebbot Lundberg bakom det stora skägget (som dessutom borde göra de tidigare nämnda avundsjuka) och då behövs bara en gitarr, trummor och didgeridoo som hjälp.

Emellanåt lugnar han ner sig och varvar didgeridoofolkgrungen med att plinka på sin keyboard. Men det starkaste minnet från kvällen i Kulturens hus är definitivt de stunder då hans tyngd får publiken, som på förhand önskade sittplatser, att dansa djuriskt.

"Fire in the empire" och "Let love come first" är bara en försmak av vad som komma skall. När australiensaren drar igång Doors-doftande "Jesus blues" acapella och tidigt får publiken att sjunga "I want my money back" är det inte längre idé att jämföra med någonting som tidigare synts till i Norrbotten.

Artikelbild

| Recensenten Magnus Tosser kallar William Crightons musik för "didgeridoofolkgrunge".

Jag har aldrig mött en björn tidigare men jag har förstått att det är så här det känns, du vill gärna komma nära och titta men inte reta upp den. Du vill inte att den där svarta blicken ska ta dig.

– Jag garanterar att ni får uppleva någonting som får er att vilja stanna eller gå, sa William Crighton i en intervju med Piteå-Tidningen.

Artikelbild

| William Crighton – en mäktig naturupplevelse.

Men ingen hade vågat gå därifrån.

Titta bara på gitarren som inte lyckades komma undan, så kan det gå. Med sina ramar ger sig Crighton på de stackars strängarna och långa stunder behöver han inte ens mikrofonen för att höras när han ryter.

William Bartons didgeridoo ger ifrån sig små läten tillsammans med körsångens Julianne Crighton alvröst och det skapar en ännu tydligare känsla av vildmark.

Det är en mäktig naturupplevelse mitt i centrala Luleå. Iklädd höga boots och skinnjacka med fodrad krage.