Det är en påminnelse om hur de aderton hamnade i en sorglig såpopera, med äcklet kallat ”kulturprofilen” ertappat med byxorna nere – inte blott bildligt. Den man som ledamoten Horace Engdahl med ogenerad sympati beskrev som ”en gentleman med stil”.
Allt verkar väl underbyggt och vederhäftigt när de två TV-reportrarna repriserar det sjaskiga under akademiens värsta kris för knappt två år sedan.
De blickar också bakåt och visar att maktspel, kvinnoförakt och mygel varit nästan lika återkommande som ärtorna och punschen vid ledamöternas torsdagsmiddagar.
Selma Lagerlöf fick som första svensk Nobelpriset i litteratur 1909. Då hade hon som kvinna och nyskapande berättare länge motarbetats av dåvarande ständige sekreteraren. Samma öde rönte August Strindberg, konsekvent ignorerad av det han kallade ”en löjlig institution”.
Sekreteraren hette Carl David af Wirsén och var en medelmåtta anfrätt av avund - en pekoralist och lismande hovnarr styrd av konservatism och egenintresse.
Han skapade det system som utvecklades till en tradition med maktmissbruk, vänskapskorruption och personliga favoriseringar. I boken påstås framför allt Sture Allén ha förvaltat den (o)ordningen och skott sig när han var ständig sekreterare.
Kontroverserna har varit många under åren, sällan värre än då Eyvind Johnson och Harry Martinson delade Nobelpriset 1974. Två av de egna!
Sven Delblanc skrev att inbördes beundran var en sak, men att ”detta liknar nära nog försnillning … Valet vittnar om bristande omdöme hos akademien.” Han använde ordet kamratkorruption.
”Ett yxhugg rakt framifrån tvärs genom hjässan”, sa Martinson om sin reaktion och tre år tog han sitt liv, då fysiskt och psykiskt nedkörd.
Att Martinson och sedan Johnson accepterat en stol i akademien hade tidigare väckt våldsam vrede hos deras vän Vilhelm Moberg, en rabiat republikan som föraktade akademien och dess kopplingar till kungahuset. Breven mellan Moberg och Johnson visar på total, sorglig splittring.
Aktiviteterna i akademien har följt samma mönster genom alla tider, att döma av den här beskrivningen - och fram till i fjol utan offentlig beskådan. Ingen insyn, ogenerat gynnande av ledamöterna och deras vänner, rent jäv-ligt.
Detta av en församling som hade en redovisad förmögenhet på 1,7 miljarder kronor 2018 och förvaltar värden för två miljarder. När akademien började bygga upp sin stora förmögenhet skedde det för övrigt delvis med laxfiskeskatt från Torne älv decennierna före freden 1809.
NY BOK
Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud
Svenska Akademien – Makten, kvinnorna och pengarna
Polaris