Hur långt bör ett kåseri vara? En spalt? Två? Eller en halvsida?

Norrmannen Are Kalvøs kåseri Fjällvandring åt helvete är på närmare 300 sidor! Men boken består samtidigt av 30 kapitel och en kommenterad litteraturförteckning i vilken han presenterar en rad av sina källor. Så det är kanske riktigare att tala om en rad kåserier där ramen är gemensam, drastiskt sammanfattad i titeln. Allt levereras dock i samma kåserande stil.

Åttio procent av mina landsmän har fotvandrat eller skidat i fjäll och skog det senaste året, slår Kalvø fast. Själv har han inte varit ute på tur en enda gång under de senaste trettio åren. Kan det vara mig det är fel på, frågar han sig och undersöker sedan systematiskt vad naturen har att erbjuda. Vi får ett par ohyggligt utförliga rapporter från turer i skog och fjällterräng där det mesta slår rejält fel.

Först köper han utrustning och ger sig ut på en vandring till klassiska Jotunheimen. Det kalaset kostar honom 40 000 (priset motsvarar tolv resor tur-och-retur till New York, påpekar Kalvø). Han går vilse i ett evigt regn och hamnar i en stuga där han äter pulvermat som smakar fruktansvärt och kan sedan inte somna. Han tar sig vidare till en fjällstation där man övernattar dyrt och trångt. Alla gästerna talar bara om norsk natur och vandringar. Toppen och vägen dit är dold i dimma.

Vid ett senare tillfälle beger han sig till Hardangervidda. Han har också där klara mål och en noggrann planering och redovisar turerna minut för minut. Det hela liknar en utredning där han hela tiden skjuter in komiska iakttagelser och halsbrytande formuleringar (som att varje människa bör pröva allt i livet åtminstone en gång – utom självmord).

Stil och ton har mycket gemensamt med den sortens infall som man förbinder med ståuppkomiken. Man kan också få en känsla av att han bläddrar i en tidning och där får tag i idéer som han vinklar om till elaka skämt som gäller den norska vandringslusten.

Det betyder att vi stundom rör oss lite löst i texterna, nästan som om vi själva gick runt i en främmande skog utan att ha med oss karta och kompass. Men Kalvø skriver rakt och lätt, fogar då och då in dialoger och

är mycket dräpande i sin argumentation.

Då och då sticker Kalvø in sakliga upplysningar, fakta som han grävt fram i utredningar, översikter och litteratur. Också det materialet blir genast utgångspunkt för drift och gyckel. Det blir till slut i mesta laget och jag skulle gärna sett att omfånget skurits ner med något hundratal sidor.

Den norska traditionen att gå i skog och mark och bestiga höga berg är, menar alltså Kalvø, på många sätt glädjelös, tävlingsinriktad och idealiserad. En svensk skribent skulle naturligtvis aldrig våga leverera en så våldsam salva mot vad som väl är en viktig del av den norska livsstilen.