LEDARE Regeringsbildningen fortsätter att vara en utdragen historia.

Idag, torsdag, har det gått 123 dagar sedan valet utan att en ny regering kunnat tillträda, vilket är exceptionellt länge även med europeiska mått mätt.

Man ska i och för sig ha respekt för att det tar tid för partier att ompröva gamla positioner. Det behöver kompromissas, förankras och förhandlas.

Men för mig har tiden för den processen passerat det rimligas gräns. Regeringsbildningen borde ha varit klar 12 december när riksdagen började rösta om statsbudgeten för 2019.

Tre månader borde ha räckt för partierna att reda ut allt – i synnerhet med tanke på att valresultatet blev ungefär som förväntat.

I landets kommuner har det dock gått bra att komma överens över de traditionella parti- och blockgränserna.

Fyra av tio kommunstyren i landet bygger på blocköverskridande samarbeten, enligt en sammanställning i Dagens Samhälle.

Runtom i landet samverkar centerpartister, liberaler och socialdemokrater i kommunledningarna.

Till exempel ingår Centerpartiet och Socialdemokraterna i gemensamma styren i 76 av landets kommuner. Det betyder att S samverkar oftare med C än med V och MP på lokal nivå.

Även många regioner går denna väg. Några exempel:

- Region Kalmar styrs numera av S, C och L.

- Region Örebro styrs av S, C och KD.

- Region Östergötland styrs av S, C, L och MP.

Det är något för rikspolitikerna att lära av. Fjärran är tiden när det fanns klara majoriteter för den ena eller andra sidan i riksdagen.

- Senast S+V hade majoritet var 1994 (det är ett kvartssekel sedan).

- Senast S+V+MP hade majoritet var 2002.

- Senast M+C+KD+L (alliansen) hade majoritet var 2006.

Det är givetvis fullt tillåtet att drömma om ett annat politiskt landskap med tydligare majoriteter. Men i väntan på att önskedrömmarna slår in ska landet regeras – och då får man laga efter det parlamentariska läge som råder.

Jag inser att en lösning som rymmer S, MP, C och L innebär större eller mindre påfrestningar för samtliga inblandade partier.

Alternativet är dock att ge Sverigedemokraterna ett avgörande inflytande över regeringsbildningen, vilket inget parti säger sig vilja.

Annie Lööf (C) var glasklar när riksdagen röstade om Ulf Kristersson (M) 14 november.

”En sådan mindre regering kommer att vara beroende av SD:s aktiva ja-röster om varje budget och om varje annat viktigt politiskt beslut i riksdagen där alliansens står mot de rödgrönas. Det skulle vara unikt i svensk politisk historia om ett nationalistiskt och populistiskt parti släpps fram till denna maktposition”, sa hon.

Vidare markerade C-ledaren att SD står för en ”illiberal politisk agenda som gör att Centerpartiet inte kan vara en del av samma regeringsunderlag”.

Inget i SD:s politik eller mandatfördelningen har förändrats sedan dess – och då borde valet vara ganska enkelt.

Om S och C kan samverka i styret av 76 kommuner borde de även kunna hitta fungerande samarbetsformer på riksplanet.

För att travestera Monthy Pythons klassiska sketch:

Den gamla blockpolitiken är död, den har trillat av pinn, gått till de sälla jaktmarkerna, slutat att existera eller hur man nu vill uttrycka saken.

Det är dags att tänka nytt.