Konstnären Brita Weglin har genom åren arbetat med många olika uttryck, som grafik, måleri och skulptur. För ett tiotal år sedan tröttnade hon på allt som hon gjorde, och gick en broderikurs på Sätergläntan i Dalarna, mest för att få en semestervecka och för att få träffa sin vän Nina Bondeson, som höll workshopen.

– Jag broderade lite när jag var barn, men hade inte gjort det som konstnär. Jag utgick från en teckning som min dotter gjorde när hon var tio år, då hon ritat av mina föräldrars bröllopsfoto, berättar hon.

Brita Weglin ritade upp motivet på fri hand på en handduk och började brodera.

Artikelbild

| Barbro Alatalos ”Men var-ifrån komma barnen?”, från ett foto av unga kvinnor i tjugotalets Nikkala, med Sara Lidmans citat högst upp.

– Ju mer jag broderade, desto mer kände jag hur det vaknade en massa känslor för min pappa, som var död, och min mamma, som var väldigt gammal och sjuk. Det kändes så härligt, lugnt och kontemplativt. Jag tänkte att det här är verkligen en metod att närma sig sitt inre, och det gör man ju som konstnär.

När hon visat sin broderikonst på utställningar i länet blev hon ombedd att hålla egna kurser på flera håll, med seniorer på dagtid.

– Metoden, att motivet är kopplat till personliga minnen och porträtt, ger fantastiska resultat, säger hon.

Ulrika Bos Kerttu på Norrbottens läns hemslöjdsförening bad Brita Weglin hålla en kurs på Norrbottens museum i Luleå, vilket resulterat i utställningen ”Vägen till den långsamma lyckan” som öppnade på torsdagen. Under två månader har elva kvinnor träffats fem gånger i sammanlagt femton timmar.

Artikelbild

| ”Livsglädje” heter Birgitta Estlings bidrag till utställningen.

– Jag vill sprida metoden. Broderi är ju bara en teknik, men just att lägga upp det så här, att det blir så personligt berörande, det är som en sorts terapi, säger Brita Weglin.

Inga förkunskaper krävs för att gå hennes kurser:

Artikelbild

| I långa rader hänger broderierna, fästa med klädnypor på en lina.

– Vi broderar fritt, man kan hitta på vilka stygn man vill. Jag har också med mig böcker med olika stygn, och visar bilder för att peppa. Gamla linnehanddukar som bara ligger i förråd är fina att brodera på. Men det går att brodera på papper, grafiktryck, markväv, eller vad som helst. Man måste vara lite fri.

Lillemor Drugge från Råneå valde att brodera sina föräldrars bröllopsfoto. De gifte sig i Forsnäs kapell, i dåvarande Råneå socken, 1949. Tio år senare dog pappan, då Lillemor bara var nio år. Hon hade aldrig broderat när kursen startade.

– Det har varit hemskt roligt att göra det här. Jag var med barnbarnen i slöjdklubben i Södra hamn och kom i kontakt med museet och hemslöjdsföreningen.

Till broderiet har hon använt sin mammas gamla garner och handdukar.

– Det var jobbigt i början, det rörde om. Det var en väldig sorg. Men när Britta sa ”börja med ansiktet” så gjorde jag mammas ansikte och hår. Sen började jag leka, då var det roligt. Det var som terapi. Så jag kommer att fortsätta, det är jättehärligt.

Utställningen pågår till den 27 januari.