Riksdagens EU-debatt i veckan fick mig att tänka på periodaren som brukade inleda sina supveckor med att gå in på en krog, beställa en pytt och bubbelvatten, och sen ta tiden på hur länge han kunde hålla sig från att köpa alkohol.

Rekordet var 27 minuter.

Våra kära partiledare klarade dock 52 minuter, innan de omvandlade EU-debatten till ett alltid lika patetiskt gräl om inrikespolitik.

De kunde givetvis inte hålla sig.

De klarade inte av att bara diskutera EU-frågor, sådan som den sociala pelarens betydelse för den svenska modellen, biometrisk verifikation, bankunion och Ungerns förfall. Utan övergick till förutsägbara bannor av regeringens oduglighet –   och minst lika troliga påståenden om oppositionens brist på realism.

Partiföreträdare tror nämligen att medborgarna gör skillnad på partierna, och inte betraktar politikerna som ett enhetligt kollektiv. För dem räcker det med att peka finger åt varandra. Medan väljarna i allt större utsträckning ger alla de etablerade företrädarna fingret eftersom de synes vara av samma skrot och korn.

Förutom att den svajiga EU-debatten bekräftade att våra politiska företrädare är bräckliga käril, och precis som oss andra brister i karaktär, demonstrerade den också partiledarnas finurliga debattkonst. Som att fråga sin motståndare hur de kan försvara en politik som gör att folk faktiskt dör – eller att pengar går till godsägare och inte barn.

Således den klassiska frågan: ”Har du slutat slå din fru?”

Debatten kanske kan sammanfattas med uttrycket ”Det behövs en vuxen i rummet!”.

Det är en fras som fått ett löjens skimmer över sig. När jag är ute och pratar på olika möten och använder detta uttryck framkallar det alltid elaka gnäggande skratt hos publiken.

Jag har tolkat det som att rollen som ”den vuxne i rummet” alltjämt är ledig i svensk politik.

Det är annars i ödets stund som stora politiker befäster sin ställning, typ Churchills ”vi ska aldrig ge upp!” eller Nixons ”Jag är ingen skurk!”.

Strax innan den franske revolutionshjälten Danton tvingades sticka skallen i giljotinen sade han till bödeln: "Visa upp det här huvudet sen. Det tål att titta på …"

Och även om det är lite oklart, tror vi oss veta att Cesars sista ord, innan han mördades av en flock intrigmakare där också hans skyddsling Brutus ingick, var: ”Även du min Brutus!”. Alternativt, konfronterad med alla dragna knivar: ”Detta där är ju våld!”. Eller, som några källor anger, efter att Casca rispat honom med en kniv: ”Casca, din usling, vad tar du dig till?”

Det gäller att ha is i magen när ödet ställs på sin spets.

Kanske borde våra politiker därför, när skott och explosioner ekar genom det eländiga novembermörkret, lära sig av korpral Gifting vid Orsa Kompani. När kompaniet skulle övernatta i närheten av ett frestande gästgiveri i Gagnef uppmanade kompanichefen soldaterna att hålla sig nyktra. Gifting steg då fram, gjorde honnör, och talade för sig och sina kamrater:

"Kapten, Orsa kompani lovar ingenting bestämt!"

Undertexten är tydlig. Orsa kompani, precis som våra kära företrädare, försöker givetvis hålla sig borta från lockande gift. För politikerna är politiskt käbblet en frestelse som alltid riskerar få dem att tappa fokus på det vi förväntar oss: Att de ska hjälpa oss att lösa vardagsproblem. Men deras lust att gräla tar ofta överhanden. Det är inte lätt att försöka vara en vuxen i rummet.

Vi får konstatera att de folkvalda inte är mer än människor.

Och som en av Strindbergs gestalter upprepar i pjäsen ”Ett Drömspel”: Det är synd om människorna!