I måndags höll delar av Luleå kommuns barn- och utbildningsnämnd (BUN) ett möte i Måttsund anordnat av Annelie Ahlbäck (S). Mötet hölls för att hon och andra inbjudna politiker från BUN skulle få ”lyssna av” medborgarna i byn. Vi fick möjlighet att försöka påverka politikerna med våra åsikter och fakta. Känslan jag fick var att mötet bara var till för att BUN med S i spetsen skulle kunna säga: ”Vi lyssnade faktiskt på medborgarnas åsikter, men vi var tvungna att ta vårt ansvar!”

Kommentaren ”Vi tar ansvar!” upprepades flera gånger under kvällen av särskilt Annelie Ahlbäck. Jag undrar vilket ansvar det är man tar om man vill stänga skolor på landsbygden? Ansvar för barnens bästa? Ansvar för byarnas utveckling? Jag vill hävda att det enda man ”tar ansvar för” är en politik som driver landsbygden i botten. Det har drivits en politik som inte utgår från vad som behövs utan vad vi kan dra ner på. Styrande politiker vill spara pengar och effektivisera, vilket behövs, men inte i kommunens skolor.

En stor anledning till att flytta till Måttsund är att barnen ska kunna cykla till skolan, en skola där alla känner alla. Alla lärare vet vilket barn som behöver lite extra på rasten, vilket barn som behöver en extra knuff på matten och så vidare! Det är kvalité i utbildning och det finns i Måttsund och de andra sörbyarna! Hur ska byarna kunna utvecklas utan det som lockar barnfamiljer till byarna? Skolorna på landsbygden är det som, av min erfarenhet, lockar nya unga familjer dit. Jobben finns inte på landsbygden, så varför flytta dit annars? För att man vill pendla längre och skjutsa sina barn tidigt till en skola långt bort och hämta dem sent? Tror inte det. I Måttsund pratas det om 80 nya villor på ett planerat bostadsområde. Vilka kommer att flytta hit om det inte finns en trygg och bra skola i närheten? Hur tar man ansvar för landsbygden i Luleå kommun om man bromsar utvecklingen på detta sätt?

På mötet framkom att det behövs behöriga lärare och att det är svårt att hitta dem, men det framkom även att i Måttsund har det hittills aldrig varit ett problem att få ansökningar av legitimerade pedagoger. Tvärtom, det är till Måttsund och andra byar som pedagoger söker sig! Anledningarna är många, såsom närmare relationer till barn och föräldrar, en social gemenskap och trygghet som bara kan finnas på en mindre arbetsplats. Annelie Ahlbäck sa även att det inte var tal om neddragningar i personal. Av min erfarenhet är enklaste sättet att få personal att frivilligt sluta att helt enkelt flytta deras arbetsplats. Där försvinner mycket personal som måste ersättas. Är detta att ta ansvar för våra fantastiska pedagoger?

Istället för att planera för neddragningar och effektiviseringar på landsbygden borde kommunen lyssna mer på oss som vill utveckla vår byggd, driva kommunen framåt och skapa ett långsiktigt hållbart Luleå. BUN bör ta hjälp av oss istället för att fatta snabba beslut. Det finns otroligt mycket engagemang, kunskap och många idéer hos oss i sörbyarna. Jag är säker på att det finns andra lösningar för att kostnadseffektivisera kommunen.

Slutligen vill jag citera FN:s barnkonvention där Artikel 3–1 lyder: Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets basta komma i främsta rummet.”