I filmvärlden får framgångsrika filmer uppföljare. Norske mästardramatikern Henrik Ibsen hade stor framgång med dramat ”Ett dockhem” 1879 vid premiären i Köpenhamn, men han kom aldrig på att göra pjäsen ”Ett dockhem 2”. Det gjorde i stället den amerikanske dramatikern Lucas Hnath 137 år senare. Men det borde han inte ha gjort, för han kan inte mäta sig med Ibsen. I den konkurrensen är han för kort.

”Ett dockhem 2” börjar där ”Ett dockhem” slutar. Lucas Hnath låter Nora återvända till Torvald 15 år senare för att förmå honom att ta ut skilsmässa. Hon vill bli befriad och myndig. Tyvärr lyfter aldrig dramat, Hnath lyckas inte tillföra något som överraskar. Det blir en dialog som trampar på i medioker tv-serienivå. Allt som sägs känns som slitna upprepningar, men kanske inte i USA där pjäsen haft stor framgång.

Men så räddas detta teaterbesök av skådespelarna och regin. Sagateatern är fullsatt denna kväll och publiken får uppleva det som alltid räddar ett magert manus. Philip Zandén regisserar med så fin, lätt hand, befriande antiteatraliskt. Han är också rätt i rollen som den övergivne Torvald, växlar det mellan raseri och självömkan. Och så de drivna skådespelarna Helena Bergström och Marie Göranzon som Nora respektive barnjungfrun Anne Marie. De vet båda hur de når ut till sista publikraden.

Tre rutinerade och kunniga skådespelare, men det är unga Molly Nutley som stjäl föreställningen. Hon spelar dottern Emmy och lyser som ett tomtebloss när hon i pjäsens andra halva intar scenen. Hennes ungdomliga dramatik lyfter för en stund det tungfotade dramat. Ursäkta Helena Bergström, men här är det din dotter som tar hem spelet.