För en tid sedan besökte jag Krakow. Det är en stad i sydöstra Polen med omkring 800 000 invånare. Cirka 50 kilometer västerut från Krakow ligger det ökända koncentrationslägret Auschwitz vars historia återspeglar det mänskliga barbari som människor kan åstadkomma. Här dog i den nazistiska utrotningsmaskinen 1,3 miljoner människor

Totalt dödades cirka 45 miljoner människor under andra världskriget och högsta dödstalet hade Ryssland med över 20 miljoner dödade. I koncentrationslägren mördades mer än 6,5 miljoner judar och andra icke önskvärda. Alla i lägren dog inte i gaskamrarna utan en stor del dog av undernäring och svält, sjukdomar och/eller misshandel och våld.

Men det kunde ha varit mycket värre. Under sommaren 1942 fick Reinhard Heydrich uppdraget att föra Europas judar, romer och slaver till deras ”slutliga destination”. Alla i den nazistiska ledningen visste vad detta innebar. Heydrich hann aldrig skrida till verket eftersom han dog i sviterna av ett attentat samma år.

Efter krigsslutet enades världens ledare om att detta aldrig fick hända igen. Därför stärktes FN:s mandat och de flesta av världens länder blev medlemmar.

Men världsledarnas dröm om att lösa världens konflikter kom på skam och världssamfundet har genomlidit många konflikter sedan dess. Det som är mest oroande och obegripligt är att i dag marscherar nazister på gator över hela världen. Även i Sverige har den nazistiska rörelsen fått starkt fäste i form av olika organisationer som öppet bekänner sig till den nazistiska ideologin. Som den mest markanta och iögonenfallande spjutspetsen har Sverigedemokraterna tagit plats i Sveriges riksdag.

Det har skett påtagliga framsteg för SD i de norrbottniska kommunerna. Bilden som SD-sympatisör blir allt tydligare. Inom Kalix kommun ståtar exempelvis orterna Töre och Sangis med att ha största andelen SD-sympatisörer i länet.

Frågan av vad de väntar sig för resultat av sitt stöd? För sin egen del kan dessa människors livssituation vara en bidragande orsak. Grämelse och besvikelse över sitt eget liv måste få ett utlopp, och vad är då enklare och närmast till hands än att skylla sina misslyckanden på invandringen?