Såhär vid årsskiftet ska man av tradition blicka bakåt, och jag kan då konstatera att det blev många krönikor om baklängesfeminism, manshat och ologisk retorik. Lägg därtill ett epos som varnar för sminkning i den påstådda kroppshetsens tidevarv. Och sedan all fake news förstås.

Såg ni det förresten? Att stjärnreportern Claas Relotius på anrika Der Spiegel skrivit prisade artiklar som var totalt uppdiktade eller förskönade med manipulerade citat och annan faktafantasi.

Jag låter det vara okommenterat. Alla får väl dra sina egna slutsatser över finmedias försök att slå sig för bröstet.

För övrigt blev jag så uppretad över antalet snedvinklade och meningslösa artiklar som dök upp i samband med att dr Jordan ”Hin håle” Peterson var på Sverigebesök. Ja, han framstod rentav som diabolisk vid så pass många tillfällen att jag blev tvungen att skriva en debattartikel till SVT Opinion. Statstelevisionen var inte på något sätt undantagen snedvridningen i sin rapportering.

Men sådan har retoriken blivit. Anno 2018 var köttkvarnen i full spinn: kan du inte bemöta din motståndare med sakargument, försök då vantolka hans utsagor och smutskasta hans ethos.

Eller som självaste utrikesminister Margot Wallström lär ha sagt om Peterson under ett samtal på temat hur man stärker kvinnors roll:

– Jag tycker att han skulle kunna ta och krypa tillbaka under den sten han kom ifrån.

Det var en besvikelse att höra en så initierad politiker säga något så korkat.

Avslutningsvis en rapport från den lilla världen, då jag under hösten gjort författarbesök och haft skrivarskola på ett flertal högstadier i Luleå. Jag imponeras av kunskapsnivån i skolan. Den är klart högre än under bronsåldern då jag gick där. Det måste sägas med emfas.

Men jag oroas också. Djupt. För pojkarna. I de flesta klasser ser jag två, tre eller rentav fyra killar som sitter med huvan nerdragen över kalufsen, lutade över bänken. Grabbar som tycks ha gett upp. Som halkar efter. Som tappat skolsugen helt, och bara verkar vänta på nästa rast.

Jag får intrycket att ingen riktigt bryr sig. Hoppas jag har fel. Men i värsta fall är narrativet att de ”tillhör det privilegierade könet” och därför inte behöver någon särbehandling. Att det är dags att känna på hur det är. Offra dem på tidsandans bål av manshat. Att de kan ”ta och krypa tillbaka under den sten varifrån de kom”.