Livet och relationerna i det är i ständig förändring. Under det gångna året har jag glidit ifrån några vänner, medan andra gett sig in i seriösa samboförhållanden samtidigt som jag förblivit singel. Dessutom har jag börjat försörja mig genom att skriva. Det är privilegierat, men att vara frilans innebär också ensamma dagar.

Ensam i ensamheten har jag dock inte varit eftersom jag alltid läser och mycket litteratur har behandlat temat. I essän ”Nuckan” beskriver Malin Lindroth den ensamhet som inte beror på att hon ”valt karriären framför kärleken” utan på att ingen har valt henne; och i Tomas Bannerheds ”Lugnet”, som jag själv recenserade för NSD, leder huvudpersonen Urbans ofrivilliga ensamhet till okontrollerbar psykisk ohälsa och total isolering.

Böckerna drabbar mig. Just att identifiera sig med, eller känna för, en romankaraktär kan ha positiva effekter på såväl depression som missbruk. Det berättar sociologen Emma Engdahl i en artikel om biblioterapi, en terapiform som utgår från läsning och samtal, i tidningen ETC. Aristoteles sägs ha beskrivit litteratur som själens läkemedel redan år 300 före Kristus, men det är först på senare år biblioterapi blivit känt. I fjol startades den första akademiska utbildningen i ämnet och litteraturprogrammet ”Babel” har gjort begreppet folkligt.

Artikelbild

Jag har omedvetet sysslat med biblioterapi under hela mitt liv. På min kropp har jag inga tatueringar med namn på personer jag älskar. Istället har jag tatuerat in diktrader. De finns där för att påminna mig om att vad som än händer, att oavsett vem som lämnar mig, så har jag alltid orden. När jag är ledsen tar jag sällan till de klassiska knepen som att ringa en vän, röka upp ett cigarettpaket eller springa en mil. Istället läser jag poesi. Ibland behöver jag inte ens läsa för att få tröst. Det räcker att jag sätter mig på ett bibliotek. Omgiven av böcker, med romangestalter som bär på en sorg större än min, mår jag bättre. Litteratur har alltid kunnat rädda mig.

Men hur undviker jag att hamna i situationer jag måste räddas ifrån? Förändringarna i mitt liv det senaste året har fått mig att känna en ny form av ensamhet: den hugger i en särskild del av hjärtat som annars inte känns. Ensamhet är att känna sig otillräcklig och vara fylld av skam.

Det finns många sätt att bota ensamhet på. Man kan skaffa ett husdjur, men för mig är det inget alternativ eftersom jag är rädd för både hundar och katter. Att börja sjunga i kör är inte heller aktuellt då jag är tondöv. Istället skriver jag på Facebook: ”Jag vill starta en bokcirkel, vilka vill vara med?”

Vi blir 17 stycken deltagare i denna förebyggande biblioterapi. Det är knappt att vi får plats i mitt vardagsrum när vi ses. Genom att läsa blir vi mindre ensamma. Tillsammans är man mindre ensam. Just det är för övrigt titeln på en bra bok.