Christina Edin bor idag i Luleå men är född och uppvuxen i Kiruna. Sina första år bodde hon på Triangelområdet men flyttade till Lombolo samma år som gruvstrejken, 1969. Då var hon åtta år.

– Jag har inte jättestarka minnen från strejken, men det är just den där känslan av att det var turbulent.

Familjen hade precis flyttat och Christina Edin minns att hon fick åka buss till Triangelskolan.

Artikelbild

| I boken kan man se färgrika målningar från olika miljöer i Kiruna, bland annat stadshuset som just nu håller på att rivas.

– Det var nog större för mig än vad strejken var, att åka buss till skolan, säger hon.

Under torsdagen släpptes hennes bok "Här uppe ser man ju hela Kiruna! En berättelse om Stina, Pentti och gruvstrejken".

Berättelserna om Kiruna och barnen Pentti och Stina har levt länge inom Christina Edin. Några har hon berättat för sina barn när de var små. När hon gick en skrivarkurs så vaknade idén om en bok till liv ordentligt. Hon fick en idé om att det var barn som skulle vara huvudkaraktärerna och det skulle utspela sig i ett Kiruna som kommer att försvinna.

– Jag har fler berättelser med de här barnen, dels halvfärdiga men också i mitt huvud.

Artikelbild

| Boken "Här uppe ser man ju hela Kiruna! En berättelse om Stina, Pentti och gruvstrejken" av Christina Edin släpptes under torsdagen.

Ett besök i Kiruna blev avgörande.

– Jag var här och skrev i en vecka. Då besökte jag stadshuset och gick runt och tittade. Det var då allting började falla på plats.

Artikelbild

| Många av miljöerna i Christina Edins bok finns inte längre kvar i Kiruna. Silfwerbrandshuset är en sådan byggnad som nu har rivits.

Berättelsen handlar om Pentti och Stina och deras vänskap och bus med gruvstrejken som kuliss.

Strejken varade i tre månader och omfattade omkring 5 000 arbetare. Långa demonstrationståg fyllde gatorna i Kiruna och gruvarbetarna samlades på strejkmöten i Kiruna stadshus. Där höjdes rösterna och nävarna för arbetsmiljön, för lönerna. Nu har det gått 50 år. Och LKAB river stadshuset.

– Att huset försvinner är en sak, men att det var Kirunabornas vardagsrum och symbolvärdet av att här ägde möten rum och här gick man samman och stred för en sak gemensamt. Och nu raseras det. Hur ser det ut i arbetslivet överhuvudtaget? Raserar vi det som vi en gång byggde upp, som var så viktigt? funderar Christina Edin.

Christina Edin har skrivit och gjort illustrationerna själv.

– Min stora dröm är att göra en bok över tid med Pentti och Stina, från när de träffas på lekis och är med på olika äventyr, ute på Ön, skidåkning på Tvättjärn, där man har med någon bild till varje kapitel, säger Christina Edin.