Förtigandet och förringandet har sin grund i kolonialismens ideologi. I ”Mönsterstaden”, som gav ingenjörerna legitimitet att möblera om i människors tankar och ”lägga livet tillrätta”, för nybyggarna, för kvinnor och män, samt för bofasta, samer och lantalaiset.

”Mönsterstadens ideologi” ifrågasätts sällan. Paternalismen och patriarkatet har tillåtits bli ett självspelande piano, som reproducerar makten som en gång i tiden skapade den. Konformismen, rättning efter normer och regler, gör det svårt att uttrycka avvikande åsikter.

Det gör ont att leva i ojämlika samhällen.

Artikelbild

| Vandringen i kvarteren som rivs väcker minnen. Här, i en trång etta med delat kök, organiserade våra gruvpionjärer sitt arbete kring mannen och barnen, och lade grunden för gruvnäringens framtid. Det finns inget vackert i ruinerna, i hålen efter dörrar och fönster, där det en gång fanns så mycket liv.

Det handlar om våldsromantik, klasshat och småstadsintolerans. Män med tordönsstämmor som stjäl tolkningsföreträdet. Kvinnor som försvarar och göder patriarkatet. Bakom fasaden döljer sig oförmåga. Kvinnor erbjuder inte alltid sina döttrar det utrymme de själva förvägrades.

Kvinnor som utmanar strukturerna, genom att formulera eller publicera sådant som strider mot patriarkatets uppfattningar, tystnar även de. ”Man ska tåla käftsmällar”, heter det. ”Täppa igen käften” heter det också. Det är ett våld som knuffar bort kvinnor och män.

När jag drog söderut på 1980-talet handlade det om att överleva.

Gruvstrejken 1969 var en seger för arbetsrätten. Men konflikterna gav fritt spelrum åt vänsterextremism och klasshat. Pappa, då chef för LKAB:s förhandlingssektion, skulle hängas i en lyktstolpe. Folk kunde spotta på mig, jag var ju ”höjdarens” dotter.

Artikelbild

| I väntan på grävskoporna. Mitt första hem med mamma och pappa låg på Trädgårdsgatan. Det var under efterkrigstiden då gruvnäringen blomstrade och tillväxten ökade. Minnena från den tiden är starka, de påminner mig nästan varje dag om var jag hör hemma.

Sen kom 1970-talet och stålkrisen som slog hårt mot LKAB. Flyttbussarna rullade söderut. Som ensamstående mamma, och som ”höjdarens” dotter, var utsikterna små att kunna försörja mina pojkar. Ams-kurser var inget alternativ, de gav varken jobb eller riktiga löner.

Att jag valde journalistyrket var ingen tillfällighet. Inte heller att jag gick med i kvinnorörelsen. Under 1980- och 1990-talen utgjordes den av kvinnojourverksamhet, nätverkande i jobbet, på universiteten. I politiken, genom halva makten-rörelsen. Jag ville förändra världen!

Artikelbild

En del av mig var den blyga, tysta, flickan, som läste böcker och satt och iakttog omvärlden. Som brukade sitta bland gruvpionjärerna vid kaffeborden och lyssna på gubbarna. Kvinnorna rörde sig tyst i bakgrunden, de serverade kaffe som dracks på bit, och sju sorters kakor.

En annan del av mig var den unga mamman. Som hederskulturen, med förebråelser och skam, ville tvinga in i hemmafrurollen. Som präglats av samtalen bland pionjärerna, fostrats i frihet till självständighet. Det var för sent att skola in henne i oavlönat hushållsarbete.

Artikelbild

Kvinnorörelsen ledde in på nya spår. Farfars mamma fick barn utan att vara gift. I en tid då kvinnor inte hade rösträtt, fick hon låna pengar i Pajala Sparbank till utbildning. Hon gjorde en klassresa, från fattig piga till barnmorska, och blev en av samhällets betrodda.

Höjdpunkten var att hitta en kvinna i familjeträdet som var som jag. Jag kände igen mig i hennes historia, i den svåra balansen mellan beroende och självständighet. Sökandet efter kunskap, och en plattform för engagemang och försörjning. Kampen för att bli respekterad.

Artikelbild

Fem generationer tar det innan jämlikhetsreformers effekter syns och kan mätas. Där är vi nu. Men stadsomvandlingen fortsätter att genomsyras av patriarkal makt och rampljuset att lysa på en exklusiv skara män.

Gudabilden av Hjalmar Lundbohm har däremot krackelerat sen det avslöjats att han stöttade svenska rasbiologiska institutet ekonomiskt. Han var även drivande inom rasbiologisk forskning som utfördes på samer och tornedalingar.

Lundbohms åsikter om ”kvinnans rätta plats” handlar även de om makt och kontroll. Han begrep att industrihjulen inte kunde snurra utan kvinnors draghjälp. Gruvarbetet var hårt och skadedrabbat. Utan lön band han kvinnan till mannen, det blev svårare att ge sig av.

Sanktioner, som att hindra kvinnor att resa in till Luossavare, byggde också på kategoriseringar grundade i rasläran. Horan sågs som samhällets bottensats, som en del av undre världen, en pestsmitta som spreds okontrollerat. Inget ansvar föll på männens handel och smitta.

Avslutningsvis: Min förhoppning är att artiklarna väcker upptäckarglädje kring vårt kvinnliga kulturarv som riskerar att glömmas bort. Att de ökar medvetenheten om kvinnornas avgörande betydelse för gruvnäringen i Malmfälten, och därmed för deras betydelse i uppbyggnaden av svenskt välstånd. Genom att synliggöra gamla samhällsstrukturer som bjuder på hårdnackat motstånd mot jämlikhet hoppas jag bidra till många nya tankar. Min förhoppning är förstås att fler kvinnor skriver sina berättelser.

Fotnot: Paternalism: beskyddande förhållningssätt överordnad mot underordnade, grundat på att den överordnade som ersättning för vissa prestationer överför resurser till de underordnade som dessa inte själva kan skaffa sig. Patriarkat: samhällsskick där familjelivet och de familjerättsliga förhållandena präglas av att fadern har oinskränkt myndighet och även av att faderns släkt har företräde framför moderns.Lantalaiset: tornedalingar är fortfarande vanligast, medan andra föredrar meänkielitalare. På vissa håll (Jukkasjärvi och Kurravaara) föredras benämningen lantalaiset (”landsbygdsbor”). Källa NE