Fotointresset började tidigt hemma i skånska Ljungbyhed.
– Jag kommer mycket väl ihåg när jag fick min första kamera, en Pentax Spotmatic. Jag var kanske 15 år.
I sex år arbetade han som fotolärling i en ateljé och sålde kameror i butik.
– Men jag blev aldrig riktigt vän med mörkrumsarbetet, jag tyckte att det var tradigt.
Till Norrbotten kom han 1982 när han började på journalistutbildningen i Kalix. Samtidigt lade han fotot åt sidan.
– Man plåtar ju lite till vissa jobb, men det är inte samma sak.
Han har arbetat på NSD, på TT och som redaktionschef när TV 4 startade i Norrbotten. De senaste åren har han frilansat som skribent och även hittat tillbaka till fotograferandet. Nu med den digitala tekniken, utan mörkrum. Just nu visar han sina fotografier på Kiruna flygplats i utställningen ”Pratbilder”.
– Jag valde bilder för att folk ska kunna prata om dem. Det ska hända något, ska finnas något att diskutera. Inte bara ett landskap som man tittar på och säger ”åh, vad vackert”, jag vill väcka tankar.
Gert Frost har alltid kameran med sig. För honom är det mer än ett jobb, men det journalistiska tänkandet står i fokus i allt han gör.
– Även om jag fotograferar natur finns det någon sorts mänskligt avtryck i bilderna. Hur vi har påverkat naturen, miljön, historien eller det vi gör nu, säger han och tillägger:
– Jag hoppas att det jag gör ska betyda något, på sikt. Jag menar, jag är 62 år nu, och jag är lika nyfiken som jag någonsin varit. Är man samhällsmänniska, journalist, fotograf, vill man ändå tillföra något. Det är en sorts livsåskådning, jag vill bidra med något konstruktivt och kreativt till samhället.
Nyckeln till en bild som berör tycker han är att lyfta fram det enskilda i helheten.
– Om det nu är en demonstration mot skolnedläggningar, vreden inför NMR i Boden eller glädjen när Piteås damer spelar fotboll så försöker jag få fram en enskild människa eller reaktion.
Utmärkande för hans bilder är detaljer, att fånga ett ögonblick.
– Vi tar alla gemensamt en viss typ av foton. Det är solnedgångar och norrsken eller när vi grillar korv. Men jag tycker att det finns bilder överallt, som berättar lika mycket, eller kanske mer, om vår vardag än vad en solnedgång gör, säger han och talar om att han ibland bara går ner till stranden, 75 meter från huset, för att leta någon liten detalj.
– Jag söker ofta linjer och mönster, färger och kontraster. Och jag försöker ofta ha en lugn yta i bilden i kontrast till en enskild detalj, säger han och pekar på några familjebilder på väggen, med ett vitt vinterlandskap och en liten svart siluett av en människa i ena hörnet.
Han drar handen över den vita mustaschen och skrattar till:
– Det är lite lustigt, jag har fotat ETT norrsken. Den bilden är nu ett skivomslag till Ronny Erikssons senaste platta med Ramblin minds. Av alla bilder blev det just norrskenet, som jag nästan försöker undvika att fotografera.
Att kunna vila i bilden är viktigt för Gert Frost. I dagens massiva foto- och filmflöde på nätet, i tv och på sociala medier vill han lyfta fram stillbilden.
– Det här frusna ögonblicket, att man kan stanna kvar i det, tillåter en att forma sina egna tankar, istället för att man ska bli matad med vad man ska tycka eller uppleva.
Vad är det svåraste med fotograferandet?
– Jag kan svara allt ifrån ljus och exponering och allt vad det nu är, men svårast för mig är nog att lita på mig själv och mitt eget bildseende, inte låta mig styras av andra eller av de trender som finns inom fotografin. Imiterar jag någon annan nu, eller hittar jag på någonting eget, kan jag tänka.
Han tycker att Skåne och Norrbotten har mycket gemensamt, som förhållandet till centralmakten.
– Det finns en opposition. På samma sätt som naturresurser som vattenkraft, naturtillgångar och gruvor i Norrbotten har exploaterats så har Skåne försett landet med mat.
Och i Norrbotten vill han stanna.
– Det är som rejält här uppe. Jag gillar till och med när det är kallt. Och så är det kärlek som gjort att jag stannat kvar. Ibland saknar jag Skåne, men jag kan ju besöka det. Men det är ju så puttinuttigt där nere, kan jag tycka nu. Man kan inte köra mer än hundra meter så är det ett nytt hus eller en ny väg. Om man färdas genom inlandet eller längs Råne älvdal är man ganska ensam. Jag tycker om det.
