Horace Engdahl har den kristne martyren Sebastian på omslaget till sin nya bok. Är det möjligen sig själv han ser i den vackre, halvnakne ynglingen, som genomborrats av pilar men ändå överlevt? Omvärldens pilar som siktades mot honom som ledamot av Svenska akademien?

Nu är Engdahl kanske inte vacker och absolut ingen yngling, men han har överlevt skandalernas år i Svenska akademien. Med denna bok känns det som att han vill skjuta tillbaka, med giftiga pilar och med feministerna som måltavla.

I företalet till ”De obekymrade” ställer han frågan varför man förbjuder en bok och ger svaret att det görs därför att den innehåller ett mått av sanning. Nu riskerar knappast denna bok att beslagtas av rättsapparaten. Engdahls sanning är en parts, som får konkurrera med andra mera framutredda sanningar och som domstolar gillat.

Sedan är det en helt annan sak att det som alltid är roligt att läsa stilisten Horace Engdahl. Han lämnar en inte likgiltig.

Engdahl gillar aforismer, visdomsord i koncentrerad form, och boken är fylld av sådana. Vi tar för givet att det är författarens egna visdomsord även när de tar gestalt i hans drömfigur Mahuro. Denne ”bevarar minnet av flickor som tittat på honom med den intensiva önskan att han skulle börja knäppa upp deras blus”. Sedan säger Mahuro att ”en man väljer den kvinna som han har mest lust att dra upp kjolen på”.

Engdahl går länge kring den heta gröten om det som hände efter Dagens Nyheters avslöjande om ”Kulturprofilen”, men så plötslig klartext. Han skriver om #metoo, upprinnelsen till avslöjandena om kulturprofilens sexövergrepp och hans kopplingar till Svenska akademien. #metoo är, enligt Engdahl, en återgång till förhållandena före upplysningstiden, folk döms på förhand, innan eventuell rannsakning.

”Det finns ett inslag av gammaldags könsäckel i #metoo-rörelsen, som med häpnadsväckande framgång återupplivat tanken att sex är någonting kvinnor utsätts för”, skriver Engdahl och fortsätter ”. . . med förvåning ser man durkdrivna karriärister, som väl vet hur man använder sin attraktionskraft, spela hjälplösa”.

Så ska vi tolka det som att kvinnorna som utsattes för Jean-Claude Arnaults övergrepp fick skylla sig själva? De var ju attraktiva och hjälplösa. Det står en unken doft av gamla tiders domar kring Horace Engdahls resonemang. Helt enkelt reaktionärt. Men han befinner ju sig i en egen värld: ”Litteraturen ska underkänna alla domar, även de rättvisa.”

Eller vill Horace Engdahl bara provocera?