Den smala och gropiga grusvägen, med kanter smyckade av ängsblommor, slingrar sig fram genom det karga landskapet. Trästolpar med elledningar följer vägens böljande form. Gula skyltar med namn som Liekovaara och Vivungi blir utropstecken vid varje avtagsväg. Då och då blänker det till från vattenspeglar på små skogssjöar.

I T-korsningen vid vägens slut står operasångerskan Carina Henriksson i rutig flanellskjorta och arbetsbyxor, i full fart med att stryka rödfärg på ett hus på hembygdsområdet vid Marttigården.

– Här i Lainio hjälps alla åt, säger hon och instruerar de sommarjobbande ungdomarna hur de ska måla klart.

Artikelbild

| Mamma Ines visar Lainio älvdals bygdedräkt som hon har varit med och skapat.

Byn är hennes lugn och trygghet. Hit återvänder hon för att tanka kraft efter intensiva arbetsperioder, här landade hon i september 2018 efter fem år som chef för Tornedalsteatern.

– Jag tänkte stanna på teatern i tre år men det blev fem, för det var så himla kul. Men med pendling och avstånd, och snarare 200 än 100 procents arbetstid så hann jag inte med något eget kreativt skapande alls. Jag längtade tillbaka till det.

Sedan dess har hon bland annat sjungit, skrivit, hållit föredrag och gått kurs i konflikthantering och gruppdynamik. Och i hallen till föräldrahemmet ligger paketet med hennes nya cd som precis kommit.

Tillsammans med författaren Bengt Pohjanen och Tatu Kantomaa påbörjade hon i dagarna en miniturné.

Artikelbild

| ”Jag går på lust, passion.”

– Vi jobbar väldigt flexibelt, bestämmer inte så mycket. Bengt pratar och sen kör vi en låt.

På lördagen står de på scen i festivalen i Rovakka, en by med tre bofasta.

Artikelbild

| Pappa Roland Henriksson är byns alltiallo. I bakgrunden Carinas son Oliver som feriejobbar i byn.

– De har byggt en liten flotte ute på sjön med världens mest fantastiska kuliss, där sången klingar över vattnet.

På söndagen uppträder de i nya kyrkan i Särkilax, sedan vid firandet av Tornedalens dag i Övertorneå och därefter på Lainios hembygdsdagar.

Artikelbild

| Färjan Amalia har plats för två bilar och dras över älven för hand med hjälp av påkar.

– Jag bestämde mig när jag slutade för att jag ska ge det ett år, inte starta något jätteprojekt, bara ägna mig åt mitt eget och i liten skala. Men nu börjar det kännas, säger hon och trummar frenetiskt med fingrarna i bordsskivan.

– Du har alldeles för högt tempo, inflikar mamma Ines och Carina Henriksson skrattar till:

Artikelbild

– Nämen alltså, jag går på lust, passion. Om jag tycker att det är roligt då går det undan. Sen kan jag helt stänga av och tanka, men det gör jag i skogen. Då trycker jag på paus i några timmar innan jag kommer tillbaka.

Höstens projekt är att sammanställa egna dikter och betraktelser till en bok. Och så vill hon sjunga. Det visste hon redan som barn.

Artikelbild

– Sången och musiken kom först, men teatern strax efter. Pappa spelade tornedalsvisor på dragspel och köpte ett piano till oss barn. Min första roll var i bygdeteatern 1981 då jag var tio år. Men teaterträningen och scenspråket kom på operautbildningen.

Hon gick musikgymnasium i Boden och Skellefteå och operautbildning i Stockholm och London. Hon har bott i Italien och i Tokyo och sjungit på stora scener. Men sen flyttade hon hem.

Artikelbild

– Ibland kan jag sakna just det här med att sjunga med orkester och i det formatet. Men inte det livet, att bo på hotell och känna hur rösten mår varenda morgon.

Hon skär upp tjocka skivor av mammas nybakade sockerkaka medan hon säger:

Artikelbild

| Färjan Amalia har plats för två bilar och dras över älven för hand med hjälp av påkar.

– Jag vill ha båda delarna och kan inte vara utan någon av dem, men det blir olika proportioner beroende på vart livet tar vägen i övrigt, med barn och allt. Och flyget går ju båda vägarna.

Carina Henriksson har rört sig mellan olika musikaliska genrer, men under utbildningen fastnade hon för opera.

– Den har alla delar, teater, musik, sång och skådespeleri. Det var helheten med kostym, orkester, ensemble och sättet att jobba i grupp som jag blev helt fast i, och då försvann det andra ut i periferin. När jag kom hem igen blev det mer annat och jag kom tillbaka till det tornedalska.

Hon betonar att i operan är det historien och texten som är viktig. Att röra, beröra och nå ut är det centrala.

– Inte att sätta det i en bra förpackning utan hitta det här, säger hon och lägger handen på bröstkorgen.

– Jag har hittat mycket i mig själv som jag tycker att ”huh”. Man ska spela bitch på scen, eller häxa eller ta livet av någon, hitta mörker. Hur kan en människa gå över den gränsen? Då får man ju rota och tänka, det är viktigt att hitta. Det är en spännande resa.

Att hålla på med kultur är något som Carina Henriksson tror att alla skulle må bra av, oavsett om man utövar eller sitter i publiken, just för att man får kontakt med känslor som man kanske inte tillåter sig att göra i sitt vanliga liv.

– Det är ju en ventil också. Jag kan vara frustrerad och sätter mig vid pianot i fyra timmar och vrålar arior. Sen känns det jättebra.

Bland det svåraste hon gjort var att delta i poetry slam i Kiruna:

– Jag var helt ensam på scen. Ingen kostym, ingen rekvisita eller musik, bara text som jag dessutom skrivit själv. Gud vad nervös jag var. Men det var otroligt nyttigt.