Rita Simus tredje roman ”om livet och människorna i Tornedalen” utspelas 1949 i en liten by ett längre stenkast från Övertorneå.

I fokus finns elvaåriga Kaisa som tillsammans med brodern Jussi under strapatser lämnat ett svårt krigsskadat Finland, och vars fars dött i kriget och mor tagits av daga av tuberkulosen, tbc:n, eller lungsoten som den också kallas.

Väl i Sverige har Kaisa och Jussi adopterats av Marja och Pekka, som därmed blivit föräldrar till tre barn eftersom Marjas syster Leena lämnat flickan Julia hos systern i norr och själv flyttat till Stockholm.

Laura, Marjas mor och som Kaisa stundom kallar ”mommo”, är viktig genom sin klokskap och genom att hon bor nästgårds och därmed kan finnas till hands både för dottern Marja och barnen.

Laura, som känns äldre än sina 45 år (om jag fattat rätt) är kanske romanens intressantaste karaktär. Hon har ett liv som liknar mångas i romanens samtid, men bär också en längtan bortom änkans lott i livet. För där finns en Eino som får hjärtat att slå lite extra, problemet är bara att ”karlsloken int tror på nån Gud”, medan Laura gör det. Eller kanske innerst inne inte vågar något annat.

Rita Simu skildrar vardagen med säker penna, både i hem och, som i Kaisas fall, i skola. Kaisa har det inte alltid lätt i klassen och det tisslas och tasslas om den där ”föräldralösa finnungen”. I alla fall innan de vet och känner till hennes historia. Visst längtar hon hem i bland, men Kaisa bär en inre styrka och kan vända orättvisa anklagelser till att bli hjälte när livet ställs på sin spets. Och så kan hon hitta tröst i förmågan att prata med djur.

Fast när hostan kommer och tidens skräck, tuberkulosen, knackar på dörren blir frågorna många. Det är ett orons och osynligt spöke i tiden som får ung som gammal att tvingas resa till Sandträsk och dess sanatorium.

Andra delen av ”Innan sista löven fallit” handlar i huvudsak om Kaisas tillvaro i Sandträsk, som föregåtts av ”skärmbildning” (röntgen) i Övertorneå.

Det finns en tydlig närvaro i texten när Simu berättar om livet på sanatoriet, Kaisas frågor och de andra flickorna i sovsalen som inte alltid gör som man som inlagd för ”hostan” ska göra. Det finns dock andra på sanatoriet som har det värre, bland andra Olle, klasskompis med Kaisa, som ligger på isoleringen. Kaisa och Olle har med tiden blivit goda vänner i skolan, efter att han först varit med och snöbadat henne.

”Innan sista löven fallit” är väl ingen bladvändare, men en habil roman där livet och döden står i centrum. Och där glädje och smärta visar sig vara oskiljaktiga släktingar. Och att änglar finns, i alla fall enligt Kaisa som i smyg hälsade på den avmagrade Olle på isoleringen och ville trösta.

Det är ögonblick i romanen som verkligen känns i maggropen.