I en trång liten hörna i familjens radhus på Björkskatan i Luleå, bakom trappan till övervåningen, har Solveig Parviainen klämt in sin ateljé. 

– Jag sätter mig och målar en stund nästan varje dag, istället för att se på tv. Närheten gör att jag kan måla mycket, och allt ligger alltid framme. Jag har oftast några målningar på gång samtidigt.

Hon växte upp i Haparanda och var mycket i Tornedalen som ung, något som satt sina spår i hennes konst.

Artikelbild

| Solveig Parviainen deltar i årets Vårsalong på Liljevalchs i Stockholm.

– Det känns som att det sitter kvar, det jag varit med om präglar de bilder jag gör. Jag vill fånga den känslan i mitt måleri.

Särskilt lockas hon av att måla vinterbilder.

– Det är så vackert då. Det är något med vinterljuset, att det är ljust fast det är mörkt. Det är lite spännande.

Hon tyckte om att teckna i blyerts redan som barn, innan hästintresset tog all tid.

Artikelbild

"Vårvinterdag".

-Det var mycket detaljer, smått och tålmodigt.

För fyra år frågade Solveig Parviainens dotter om hon kunde göra en tavla till henne.

Artikelbild

| "Den här akvarellen liknar den som är uttagen till Vårsalongen", berättar hon.

– Hon hade väl hittat något jag gjort när jag var ung. Det var inte så lätt, men jag fastnade i övandet och har inte kunnat sluta, säger hon och ler. 

Sedan dess har hon målat nästan varje dag, mest akvarell.

Artikelbild

"Norrskensland".

– Jag har provat lite akryl, men det tar så stor plats med alla dukar. Det är lättare med papper, och det känns bekvämt med akvarell - och lite spännande, för man vet inte vad det blir. Nu vill jag gärna att det ska gå fort och inte så planerat. 

Solveig Parviainen är autodidakt. 

– Jag gick en distanskurs på Malmfältens folkhögskola, mest för att jag ville tvinga mig att börja teckna igen, men jag har inte tålamodet just nu. Jag skissar sällan i förväg, bara kör på, och tänkte att det vore bra att komma tillbaka till skissandet. Men det kanske kommer.

I akvarellmålandet har hon provat sig fram, lånat böcker i ämnet och tittat på nätet.

– Mest har jag testat själv, och jag har målat ganska mycket. Det är bra att våga prova, så man inte blir för försiktig.

– Att blanda färger är en hel vetenskap, och kanske är det inte helt ”renlärigt”, men jag vill gärna att det ska synas att det är målat, att det går att se lite pigment eller något streck eller så. Jag vet inte om det är helt acceptabelt, men jag gillar när det syns att här har penseln farit fram.

Det råder aldrig någon brist på idéer:

– Jag har bara inte tid att måla allt jag vill. Jag tänker att det där skulle jag vilja testa, vad som händer om jag mixar de där färgerna, ibland vissa motiv, eller något jag har passerat med bilen. Hur tänker man med vattnet, eller hur kan man få vågskum? Det är känslan jag är ute efter, men sedan tar det sin egen väg, så jag vet aldrig var det slutar. 

Och hennes konstnärliga uttryck har gjort en lång resa: 

– Min konst har blivit friare. Från att ha varit väldigt detaljerad har den blivit ganska abstrakt – och större. Jag vill ta ut svängarna. Jag skulle gärna måla ännu större, men inser att det är svårt med plats.

Naturmotiven dominerar, med en känsla av Tornedalen.

– Tidigare gjorde jag en del stadsmotiv, men då krävs det lite mer skissande. 

Fredagen den 10 januari var det vernissage för Vårsalongen på Liljevalchs konsthall i Stockholm där en av Solveig Parviainens akvareller finns med. 

– Först tänkte jag inte skicka in i år, jag tyckte inte att jag hade målat så mycket, men min sambo sa att du kan ju prova ändå. Så jag satt jättesent på kvällen och skickade in fem bilder. Jag har sökt någon gång tidigare, jag tror att jättemånga gör det, bara på chans. Men man tror ju ändå inte att man ska bli utvald. Det känns ju himla häftigt att de fick syn på just min bild i mängden.

Av nästan 3 000 ansökningar har juryn valt ut 170 konstnärer och 330 verk. Juryn bestod i år av Lars Lerin, Bea Szenfeld och Liljevalchs chef Mårten Castenfors.

– Det känns extra roligt att Lerin var med, han inspireras ju också av naturen, säger hon och berättar att hela familjen bestämde sig för att åka ner till vernissagen.

Solveig Parviainen jobbar heltid som lärare på ett fritidshem och målar på lediga stunder. Hon planerar att ha åtminstone en utställning i länet under 2020.

– För mig är det viktigaste att det är kul att måla. Sen är det roligt att höra vad andra tänker. Och när jag märker att människor får känslor när de ser mina bilder, det tycker jag är ganska häftigt.