Margareta Aidanpää, 60 år, Luleå: Jag är hockeymorsan med hockeyskräck. Då tänker jag på skaderisken. Men Johanna (Fällman, Luleå Hockey MSSK) har alltid vetat vad hon velat. Det känns otroligt att ha fått vara med på den här resan. Min man och jag var med första gången hon vann SM- guld, när hon spelade med Luleå MSSK. Och få se den här glädjen… Jag har följt med hela vägen och är stolt över utvecklingen i Luleå. Jag måste säga hockey är en sak, men det här har ju varit en jämställdhetskamp. Där är jag stolt att jag har uppmuntrat henne.

Johanna började med hockey när hon var sex, i dag är hon 28. Jag har alltid tänkt att mina barn ska få göra vad de vill, oavsett kön. Hon tränade och spelade med killarna i många år. Sedan var vi några föräldrar som skjutsade tjejerna till Skellefteå för träning med deras damlag. Men de lade ju ner satsningen.

Så flyttade hon till Örnsköldsvik för att spela med Modo.

Hockeyn har burit oss runt i världen. Hon gick på college i USA, då åkte vi dit. Och vi har varit i Kanada, i en gammal guldgrävarstad, på VM. Jättehäftigt, hockey i en ökenstadstad. Vi har varit på VM i Ottawa också. Damhockeyn är jättestor ”over there”. Och när hon var med i landslaget och spelade i OS i Sydkorea. Ja, något sådant trodde man ju aldrig att man skulle få uppleva.

Det var väldigt speciellt. Att se 25- miljonersstaden Seoul. Man märkte att det var spänt mellan Sydkorea och Nordkorea. De hade ett gemensamt lag. Det var märkligt med Nordkoreanska hejaklacken, otroligt välregisserad, runt hundra rödklädda tjejer med samma frisyrer. När jag ställde mig i toakön upptäckte jag flera av dem framför mig, med tre vakter lite diskret intill, så att de inte skulle ”hoppa av”. Där var verkligen idrott politik!