Regina Veräjä är mest känd som manusförfattare och projektledare på Tornedalsteatern, där hon arbetade fram till i våras.

­– Jag har alltid skrivit någonting, så länge jag kan minnas. När det började bli i någon sorts organiserad form, som inte var skolarbete, så var det julspex och skolrevyer i högstadiet.

– När jag kom med i Tornedalsteatern började jag nosa lite på teaterskrivandet också. Jag är även journalist och har jobbat mycket på tidning, så skrivandet har alltid funnits med, i någon form.

Artikelbild

Inger Thurfjells illustration till Regine Veräjäs novell ”Löften” ingår i ”Här händer ingenting”.

Fröet till hennes debutbok ”Här händer ingenting”, som består av nio noveller, började gro redan för tio år sedan, då hon gick en kurs i skapande svenska på Luleå tekniska universitet.

– Jag skrev några texter, mest lite utforskande, och använde en del av dem i ”Skrönsång” tillsammans med sångerskan Gun Olofsson. Sedan har jag omarbetat, låtit det vila och byggt på lite till.

På måndagskvällen presenterades ”Här händer ingenting” på Nattfestivalen i Korpilombolo. Varför den dröjt förklarar hon med att hon har haft fullt upp med annat:

– Jag har haft mina kanaler för skrivandet, men har nog alltid känt att den här dagen ska komma. Det har känt väldigt lustfyllt att göra det.

Artikelbild

| Inger Thurfjell.

På kursen i skapande svenska gick även Inger Thurfjell, som har gjort illustrationerna i boken.

– Vi hade inte så mycket kontakt då, men jag har sett hennes utställningar och tyckte spontant väldigt mycket om hennes bilder. Jag är inte konstkunnig, men jag kände igen mig så mycket i hennes målningar. De har mycket humor, men också något mörkt eller ödesmättat över sig. Det var något som kändes så bekant.

När de började prata visade det sig att Inger Thurfjell har sina rötter i Tornedalen.

– Hon var mycket i någon av byarna kring Korpilombolo under sin barndom. Jag undrar om det finns någon gemensam berättelse som ligger och gror. Något var det som jag kände igen, det är jättespännande, säger Regina Veräjä.

Den röda tråden i novellsamlingen är platsen.

– Det handlar om platsen där de här människorna lever sitt liv, och hur de förhåller sig till det. Från sin plats tittar de på världen. Men egentligen är det väl män-niskor som lever sitt liv på en plats, från dag ett till den sista.

Hon funderar en stund och säger:

– Det är inte så himla märkvärdigt egentligen, men samtidigt precis som det är för oss allihop. Vad som är stort och vad som är smått, och hur man mäter och värderar det. Vad är action i livet, och inte, hur mäts och värderas det?

– Sen blir det ur lite olika perspektiv, då allt ses genom några olika bybors ögon. Där finns Hilkka, en kvinna som varit med en längre tid på jorden, och Joppe, som är i en tidigare del av sitt liv.

Vilken är då platsen? Regina Veräjä benämner den kort och gott som byn:

– Det kan vara vilken plats som helst, men för dem är det ju jordens nav. Kanske handlar det lite om centrum och periferi, och hur det definieras. Vad som är centrum och vad som är periferi beror på var man står, och vart man tittar.

– För dem är den här platsen jordens nav, det är här de lever sitt liv. Sen vad det är för storlek på det navet och hur mycket drama det navet rymmer, det är det de här personerna som definierar.