Kerstin Tuomas Larsson, 74, Pajala

Jag växte upp i Pajala, i just det här huset som jag och min man bor i. Under åren har jag flyttat för att studera, men så har jag kommit tillbaka.

Jag jobbat som lärare hela mitt vuxna liv, och haft klasser från förskola upp till gymnasiet och vuxenutbildningen. Det var inte förrän jag blev pensionär som jag började skriva på allvar, för jag har inte haft självkänslan att våga tro att jag kunde. ”Not good enough ­ inte bra nog” har alltid funnits inpräntat i mig. Och det är så vi tornedalingar många gånger har känt oss. Den tornedalska kvinnan har känt att hon inte var lika bra som den svenska. Som barn lekte jag tillsammans med tandläkarens dotter, men trots att jag var så liten förstod jag att våra föräldrar aldrig skulle sitta vid samma bord och fika tillsammans. Jag kom från ett enkelt lantbrukarhem, men hos min kompis fanns både ett kök och serveringskök. Hon hade två rum, ett sovrum och ett lekrum. Här hade jag inget. Jag sov med syrran i en utdragssoffa.

Men trots att den tornedalska kvinnan hade dåligt självförtroende kände hon sig ändå bättre än den finska. Efter kriget kom det över massor av kvinnor från Finland och de hade inte något större värde. Så även om tornedalska kvinnor inte känt sig bra nog, men har åtminstone inte varit som den finska kvinnan och därför inte på botten av skalan.

Jag var bara 20 år när jag gifte mig och var så nöjd att få det svenska efternamnet Larsson. Men med tiden började jag känna att jag inte var mig själv, utan jag försökte leva upp till någon jag inte är. Min identitet kom i gungning.

För några år sedan skrev jag boken ”Hjärntvättarresan” som handlar om försvenskningsprocessen, hur vi tornedalingar i generationer förbjudits att tala vårt språk och om hur barnen från 1920-talet och 30 år framåt skickades iväg söderut för att lära sig att prata riktig svenska. Jag har hört så många berättelser om skammen och skulden över språket. Det här är en historia som är viktig att berätta. När min grannkvinna som bott här ett helt liv läste boken, sa hon att hon aldrig hört talas om att barn skickades iväg på sådana resor. Det var ingenting som man pratade om. Men det är så viktigt att vi pratar om det som hänt. För mig känns det viktigt att berätta sanningen, för i årtionden har jag försökt dölja sanningen och inte vara den jag är. Och Jesus säger också: "Sanningen skola göra eder fria".