Vem var egentligen Valter Schytt? Glaciärforskare säger kanske en person, föreståndare för Tarfala forskningsstation en annan, professor i glaciologi i Stockholm tillägger någon, kabinettskammarherre vid hovet kan också nämnas något oväntat.

Nu har dottern Anna Schytt, vetenskapsjournalist vid Sveriges Television, tagit sig an att beskriva faderns liv fram till den hastiga bortgången påsken 1985. Han dog egentligen rätt stilenligt på väg till ”sin” forskningsstation i Kebnekaisemassivet. Ett hjärtstopp blev den tragiska finalen.

Hans biografi kan uppfattas bestå av tre delar. Inledningsvis rör det sig om det tidigare forskningsläget. Där kan nämnas Adolf Erik Nordenskiölds färd med Vega längs den nordryska kusten till Berings sund redan åren kring 1880. Biografins huvuddel ägnas åt den stora norsk-svensk-brittiska expeditionen 1949-1952 där Schytt var en av de tiotal män som till och med ”gjorde” två vintrar i isolering i den antarktiska isen. Detta var något som efter andra världskriget låg så att säga i tiden. Vetenskaplig grundsyn och internationellt samarbete betonades istället för att komma först till den formella sydpolen.

Biografins tredje del omfattar tiden efter expeditionen. Ett sätt att mäta resultatet är att den ledde till ett halvdussin doktorsavhandlingar liksom den samlade beskrivningen ”Antarktisboken” från 1952. Såväl före som efter expeditionen var glaciärstudier ofta lika med avsmältning globalt eller lokalt, med klimat- och vegetationsförändringar. Det är ett ämne som i högsta grad tycks intressera Anna Schytt. I sammanhanget används termen antropocen. Klimatet med stort K präglas alltmera av människans utsläpp av växthusgaser. Av detta följer avsmältning liksom åtskilliga siffror: Hur mycket kommer havsytan att stiga? Hennes uppgifter är alltigenom skrämmande. Man frågar sig: är situationen så hopplös som åtskilliga domedagsprofeter förkunnar, finns det något botemedel, kan människan egentligen överleva?

Den gångna sommarens rekordvärme talar för att stora förändringar är på gång. Förmår vi som samlad mänsklighet att räta upp den situationen? Det känns smått märkligt att en sådan vision ska aktualiseras utifrån en beskrivning av Antarktisexpeditionen på 1950-talet. Vetenskapsmännen som deltog den gången har tystnat men deras farhågor har fått ny livskraft. Eller en annan bild som talar över tiden. Biografins sista foto är förvisso en idyll som binder ihop ämnet. Fadern Valter och dottern Anna sitter i Tarfaladalen fylld av grus, sten och snölegor. Lyckan finns där trots bokens allvarliga grundton.