Idag är alla plagg obekväma. Allt är snett. Jag måste ideligen rätta till underkläderna. Och t-shirten snävar i armhålan. Av obehag vrider jag mig så att jag får värk i axeln, blir spänd i nacken. Dessutom kliar det både här och där.

Att detta obehag som tycks uppstå med jämna mellanrum skulle vara en del av något större än själva kläderna har aldrig slagit mig, men i färd med att sätta upp böcker på bibliotekets psykologihylla stannar jag upp och läser baksidestexten till "Den högkänsliga människan – konsten att må bra i en överväldigande värld" av Elaine Aron.

Då jag tycker mig känna igen mig i hur hon beskriver personer med känsligt nervsystem kan jag inte motstå att låna boken och läsa vidare.

Enligt författarinnan är det hon kallar högkänslighet inte ”en liten egenhet utan en avgörande, normal, genetisk skillnad i hur nervsystemet fungerar som påverkar varje aspekt av livet”. Hon menar att den gen som styr rörelsen av serotonin ser annorlunda ut hos 20 procent av världens befolkning, samt att detta förekommer hos de flesta arter. Denna femtedel har hög aktivitet i den del av hjärnan som uppmärksammar emotionella och fysiska detaljer i omgivningen. Intryck bearbetas på en djupare nivå och när det blir för mycket blir man mentalt och fysiskt uttröttad och behöver ladda om genom att i ensamhet smälta intrycken.

Kanske är detta svaret på varför jag så sällan någon längre stund orkar med folk, liv och rörelse. Nyligen undrade jag om det var normalt att bli så vansinnigt trött efter enstaka shoppingtimmar i Luleå, eller vid folkliga evenemang av något slag. Jag har fått höra att jag uppträder som en zombie, till detta kommer även en känslighet för hunger som om jag inte omedelbart mättas gör mig helt urlakad. Och jajamän, klädesgrejen, en känslighet för material och beröring, finns också med på symptomlistan. Bara problem? Nej, inte helt. Ett rikt inre liv och en stark empatisk förmåga är bland de fördelar som nämns.

En femtedel av världens befolkning ska alltså vara individer med extra känsliga antenner, utformade för att intuitivt ana faror och kunna varna den övriga flocken. I dagens samhälle, med alla intryck som utan filtrering tar sig innanför pannbenet, förstår jag att man måste lära sig hantera anlaget för att inte driva sig själv för hårt.

Vare sig högkänslighet existerar, såsom Elaine Aron beskriver det, eller inte, är det skönt att få tro. Att kunna luta sig mot en forskare och tänka att jag inte är konstig utan bara tillhör en kategori. Att jag är en av fem.