För ett år sedan fick Per-Stefan Idivuoma från Lannavaara ta emot 2018 års Asa Kitok-stipendium. Sedan dess har han förberett den utställning som ingår i utmärkelsen. På torsdagen öppnades den för allmänheten.

Det har gått tio år sedan han började på trä- och hornlinjen vid Samernas utbildningscentrum.

– Det var mest på skoj, jag ville testa. Jag hade slöjdat lite innan, så det var inte helt okänt för mig, men jag hade inga större ambitioner.

Artikelbild

Stor skål med lock, tillverkad av björk och horn.

Men intresset växte, och sedan dess har han slöjdat i kombination med renskötsel.

Per-Stefan Idivuoma trivs allra bäst när han får låta känslorna flöda fritt i skapandet, något som satt sin prägel på utställningen.

– Jag är en mycket impulsiv slöjdare. Får jag en idé så vill jag göra den så fort som möjligt, så funkar jag bäst. Min första tanke med utställningen var att jag skulle ha det extravagant, extra allt. Men jag kände någonstans att det inte är mitt sätt att jobba. Jag har slöjdat det som har fallit mig in, helt enkelt.

Hans farfar, slöjdaren Per Idivuoma, gick bort när Per-Stefan var liten, men hans verk lever kvar.

Artikelbild

Traditionell körstav, men med en kompass.

– För honom var det en bisyssla, en hobby för hemmabruk. Han slöjdade det som behövdes, som det var förr. Han var väldigt duktig i yngre dagar, när han graverade och så, det var väldigt fint gjort. Så även om det var bruksföremål var det välgjorda saker.

Vad har du tagit med dig av din farfars slöjd i ditt eget arbete?

Artikelbild

Kåsa av älghorn med gravyr och ask av masurbjörk och horn.

– Formspråk, gravyr och sånt, och lite rötter som visar var man kommer ifrån. Jag sneglar på hans saker och ser hur de ser ut, rent estetiskt. Eftersom jag knappt kommer ihåg honom har jag inte fått lära av honom på det sätt som man borde. Men jag har präglats av honom, såklart.

Det viktigaste för Per-Stefan Idivuoma är att hålla hög kvalitet.

Artikelbild

I ett år har Per-Stefan Idivuoma arbetat med stipendieutställningen som hade vernissage på Sámi Duodji på torsdagen..

– Jag viker inte från det som är grunden, det tänker jag på hela tiden. Som att använda rätt material, att tänka på fiberriktning och att arbeta med materialet, inte mot det. Som förr. När man till exempel gjorde en kåsa tog man inte vilken random vedklabbe som helst, utan letade efter en vril som redan hade en färdig form ute i skogen. Då får man fiberriktningen på köpet, och det är jättelätt att jobba fram formen.

Framåt vårkanten, när skaren kommer, tar han sin skoter och släde och åker ut på långa turer för att leta material.

Artikelbild

Náhppi, kåsa med horn.

Han beskriver sitt slöjdande som en process i ständig utveckling.

– Jag tar små steg hela tiden. Sakerna jag gör i dag är lite annorlunda än de jag gjorde för fem år sedan, estetiskt och med gravyr och så.

Vad som är kännetecknande för hans slöjd har han svårt att definiera:

– Jag har klurat på det där, men jag är så inne i mitt jobb och tänker inte att ”det här är jag”. Det kanske andra måste svara på.