Myndigheten för civil- och samhällsfrågor presenterade en rapport tidigare i höstas som vittnade om att den psykiska ohälsan bland unga ökar. Jag hoppas att en del av sanningen bakom ökningen från den senaste mätningen från 2007 handlar om att det dels blivit mindre tabu att prata om psykisk ohälsa, dels att tröskeln kanske sänkts för vad som definieras som ”problem”.
Lena Nyberg, generaldirektör för myndigheten som presenterade rapporten säger att orsakerna till stressen behöver studeras närmare för att kunna möta dem. Jag tänker att vi inte kan vänta på en ny rapport, utan måste börja fundera lite var och en vad det här beror på.
Jag är inte en fan av August Strindberg men en mening har etsats sig fast ändå sedan gymnasietidens svenska-lektioner. ”Det är synd om människan”. Jag har en teori. Må dåligt har alltid varit det normala. Men nu ser vi det som avvikande. Bara ett par generationer tillbaks var det fortfarande en kamp för att uppnå mättnad och värme. Det var i alla fall helt klart ingen som i en arbetsmiljöenkät på jobbet fick svara på frågan ”Känner du att du har en lagom balans mellan arbete och fritid?”. Vad tusan är det egentligen? Bara att överhuvudtaget fundera på frågan skapar ju stress och känsla av misslyckande. Vilken förvärvsarbetande småbarnsförälder kan ge tummen upp på den frågan? Frågar du mig säger jag ingen. Balans ingår inte i konceptet i den livsfasen. En helg då och då när man får sova ut kan däremot skapa tillfälliga underverk. Har en ung människa förväntningar livet ska vara roligt och harmoniskt hela tiden, då skapar det också besvikelse. Jag ställer mig dock tveksam till att den där rapporten som granskar orsakerna till stressen kommer att ha ”orealistiska förväntningar på livet” på listan, när den publiceras.
Däremot kommer förmodligen prestationskrav fortsätta vara en bov i dramat. Prestationskrav är ett ord med negativ laddning. Men här ser jag en liten utmaning för oss i den vuxna generationen som präglar våra barn. Hur och vad ska vi förmedla? För att få det här samhället att gå runt, för att vi ska klara av att ta hand om varandra, våra institutioner och företag så krävs det ju faktiskt dagliga prestationer. Och ansvarskänsla.
Jag har hört vittnesmål tillräckligt många gånger nu, från trovärdiga personer i arbetsledande positioner, för att ta det som en sanning (även om det förstås är generaliserande med många undantag): Bland de som är födda på 2000-talet är det inte självklart att gå till jobbet när det tar emot, när det inte känns roligt eller tillräckligt avlönat. Det är inte helt ovanligt att faktiskt avbryta sitt sommarjobb, för att incitamentet att gå dit av någon anledning är för svagt.
Hur får vi ihop det här pusslet? Lättar på prestationskrav som ger stress samtidigt som vi förmedlar insikten till de unga om att ansvarskänsla på individnivå är det som skapar stabilitet i samhället? Jag har inte svaret. Men när jag googlade psykisk ohälsa i Norrbotten ser jag att SKL tillsammans med Region Norrbotten ska ha en konferens i slutet av november, som lyfter goda exempel i arbetet med att förebygga psykisk ohälsa. Bra där! Att dra lärdom från goda exempel är en konstruktiv väg att gå. Problemen vet vi om.
