Så gick ridån upp för det märkliga programmet Monty Pythons flygande cirkus. 

Vems programidé det var verkar ingen veta, men ett krav hade BBC: John Cleese måste medverka. I så fall var det okej för gänget att göra en humorserie i 13 avsnitt, sa Michael Mills, chefen för BBC Comedy.

Ingen visste vad som var att vänta. Någon klar vision hade inte ens de sex som fick uppdraget - Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle, Terry Jones och Michael Palin.

Artikelbild

| Graham Chapman, Michael Palin och Terry Jones, tre av de sex skaparna av den brittiska komediserien "Monty Python's Flying Circus," i New York 1975.

Resultatet blev någonting olikt allt annat tidigare visat.

Gänget spånade flera programtitlar innan de bestämde sig. ”Flygande cirkus” kom från en BBC-man som använde uttrycket om första världskriget. Palin ville ha ”Gwen Dibleys”, men en kväll föreslog någon Python och någon annan Monty efter den berömde generalen och så fick det bli. 

Som den äldste i gruppen blev Cleese - han fyller 80 om tre veckor – gruppens talesman. Han fick förhandla med BBC-cheferna och övertala dem att släppa igenom en del vågade nummer.

”John var, och är, mycket klartänkt och har en förmåga att skynda på. En förträfflig kombination eftersom vi måste vara klara vid en viss tidpunkt”, enligt Michael Palin. 

Första programmet sände BBC osett. Det andra ville de ansvariga se i förväg och det tredje fick klartecken först efter att de kollat manuset.

Två sketcher censurerades tidigt. En om fem män i en livbåt som diskuterar vem som ska äta upp vem för att överleva, samt en som Cleese och Chapman skrivit om en man som kommer in på  en begravningsbyrå med sin döda mamma i en säck. Föreståndaren tycker att de ska äta upp henne och sonen är frestad, men tycker att det ändå känns lite opassande. Begravningsentreprenören föreslår då en ”kompromiss”: De äter upp henne, men om sonen sen känner skuld så gräver de en grav där han kan kräkas upp henne. 

Stopp och belägg! Arbeta om! blev BBCs skarpa order. Fast nästan i oförändrat (o)skick fanns den med andra säsongen. Så dags hade Pythonprogrammen vidgat gränserna och folk vant sig.

Sketchen har tolkats som upphovsmännens uppgörelse med sina mödrar. Chapman var utsatt av sin på grund av sin homosexualitet, Cleese av sin som var irriterande dominerande.

Om de morbida skämten sa Cleese med svårtolkat allvar:

“Vad är det för fel på döden? Många fina människor är ju döda, eller hur?”

BBC slog bakut fler gånger. Svordomar var i princip förbjudna och när Chapman angav ”onani” som ett av sina fritidsintressen i sketchen ”Prousttävlingen” blev det bortklippt. 

Den första sketch gänget spelades in var ”Det flygande fåret”. Cleese hade slagit upp ordet störtdyka i ett lexikon, Chapman insåg att ett får kunde störtdyka om det flög, och så fortsatte fantiserandet. Sketchen sändes i det andra programmet då Cleese och Palin i tvärrandiga tröjor och med fransk brytning diskuterade fenomenet med flygande får. 

Premiärprogrammet söndagen den 5 oktober 1969 avslutades med en sketch om världens roligaste skämt, så kul att folk som hörde det skrattade ihjäl sig och det därför kunde bli ett vapen i kriget.

En gammal bekant till Cleese erkände efteråt att han tyckte att programmet var konstigt.

Med tiden blev det ännu märkligare, men också bättre. Några nummer blev klassiker. 

Tidningen The Telegraph listade förra året Monty Pythons tio roligaste sketcher. I topp kom ”Den döda papegojan” - förmodligen den mest kända och mest citerade sketchen, om papegojan (”a Norwegian Blue”) som är död och kunden som vill ha pengarna tillbaka. Fast försäljaren påstår att fågeln bara vilar sig och längtar tillbaka till fjordarna.

Med på listan fanns bland annat också ”Världens roligste skämt”, ”Skoghuggarvisan”, ”Hell´s Grannies”, ”Nudge, Nudge” och ”Argumentkliniken” – vars näst sista replik lyder ”Åh, nu har jag fått nog av det här”, besvarat med ”Nä, det har du inte.”

Andra minnesvärda sketcher är ”Spam”, ”The Fishslapping Song” - och ”Departementet för löjliga gångarter”. I den går Cleese på det mest egendomliga och lustiga sätt. Fast han tyckte själv att det bara var ”fånigt”. Han ville roa med verbal humor och blev nu ihågkommen för bensprattel, påhittad av Jones och Palin.

”Folk förutsätter att jag hittade på rörelserna tio minuter innan jag framförde dem. I själva verket övade jag i en vecka. Det låg oerhört mycket arbete bakom den koreografin”, säger han i Jonathan Margolis bok ”En man som heter Cleese”.

En poäng var att många sketcher saknade just poäng, eller slutknorr. I stället satt bara Cleese som nyhetsuppläsare och sa: ”Och nu till någonting helt annat.”

Skrivandet skötte de till stor del i par, främst Cleese-Chapman och Jones-Palin. Idle jobbade mer ensam med musiken och Gilliam med animationerna. Den fot som han använde och kom nedklampande redan i vinjetten hade han lånat från en renässansmålning av Agnolo Bronzino.

Cleese beskrev det senare som att ”de flesta sketcherna med grova förolämpningar var Grahams och mina, allt som började med långsamma naturpanoreringar och mäktig musik var Mikes och Terrys, och det som blev invecklat med ord och försvann i någons mun var Erics.”

Stämning i gruppen var god i början, men den blev sämre.

”Sanningen att säga tålde vi inte varandra under en stor del av tiden. Vi hade ständigt häftiga gräl och stämningen var urusel”, vittnade Graham Chapman.

”Terry och jag grälade regelbundet”, erkänner Cleese i sin bok ”Men hur som helst ...” Fast oenighet inom en grupp, och uttryck för olika uppfattningar, är kreativt ovärderliga. Trots våra meningsskiljaktigheter jobbade vi kreativt sett väldigt bra ihop.”

”Det var bara en gång jag kastade en stol på John”, har Terry Jones erkänt.

Totalt blev det 45 tv-program under fyra säsonger fram till 1974. I 30 av de 45 programmen medverkade också Carol Cleveland. Som mest sågs showen av cirka tio miljoner britter. 

Sista omgången var Cleese inte med. Han tyckte att det bara börjat upprepa sig. De övriga ansåg att han var girig och ensam ville göra pengar på sin nya stjärnstatus. 

Monty Python-gänget var inspirerat av Spike Milligans ”Q5” och ”The Goon Show”, men ingen har varken före eller efter presenterat en så surrealistisk blandning av satir, träffsäkra parodier och absurt nonsens. De var även influerade av popkonsten och tidens psykedeliska anda och drev inte minst med det tv-medium som djärvt gav dem utrymme.

Gängets betydelse för komedin har jämförts med The Beatles för populärmusiken. 

Det som till en början mest bara verkade konstigt och knäppt blev med tiden kultförklarat och älskat. Filmer och scenshower förstärkte senare publikens kärlek.

Det märktes när gruppen återförenades för en scenshow i London 2014. Biljetterna till den första föreställningen sålde slut på 44 sekunder. De till de följande fyra föreställningarna gick på ett par timmar.

It´s … fantastiskt.