LEDARE Under valrörelsen sa Ulf Kristersson (M) att han inte hade några planer på att bilda en mindre borgerlig regering utan samtliga allianspartier.

Såvida inte ”himlen faller ner”, deklarerade han i radio-Ekots partiledarutfrågning.

Men fredag 12 oktober ramlade tydligen himlen ner.

Då skrev Ulf Kristersson i alla fall ett Facebook-inlägg där han öppnade för en borgerlig minoritetsregering med M och KD – ett alternativ som Jimmie Åkesson (SD) beskrivit som sin favoritregering.

Det alternativet prövades även i riksdagen 14 november.

Både L och C stod dock fast vid valrörelsens tydliga besked – att inte släppa fram en regering som behöver Sverigedemokraternas stöd.

195 av riksdagens ledamöter (S, C, V, L och MP) gjorde tummen ned för Kristersson. En minoritet – 154 riksdagsledamöter från M, KD, SD – röstade för.

Ulf Kristersson fortsätter dock hoppas på en M- och KD-regering.

Nu snackas om en ”anti-SD-klausul”, som skulle omöjliggöra för SD att få inflytande över regeringspolitiken, för att L och C skulle kunna backa upp en sådan regering. Men det är en idé som faller på sin egen orimlighet.

Varför skulle Sverigedemokraterna rösta på en regering utan att få något inflytande?

Jimmie Åkesson har också meddelat att hans parti inte kommer att släppa fram en statsminister ”som aktivt avser förhindra att SD-väljarna får inflytande”.

Det är även skälet till att Fredrik Malm, Liberalernas utrikespolitiska talesperson, talar sig varm för en lösning med S, C, L och MP.

”Det jag ser framför mig är att Sverige behöver en politik förankrad i mittfåran. Om Liberalerna släpper fram en M/KD-regering ser jag stora risker med det. Jag litar på det Jimmie Åkesson säger, att Sverigedemokraterna kräver inflytande för att släppa fram en regering, det är fullt förståeligt att de gör det”, säger han till DN 10 januari.

I DN-intervjun konstaterar Malm vidare att problemet med SD inte är några tekniska förhandlingsfrågor, utan partiets ideologiska ambitioner.

”De vill att Sverige ska utvecklas i en riktning som vi ser i Ungern och Polen. Anständiga partier i mitten bör vara pragmatiska och bilda ett styre så vi slipper återkommande regeringskriser och kan hantera den lågkonjunktur som kommer”, säger han.

På ett liknande sätt argumenterade L-ledaren Jan Björklund och Annie Lööf (C) när riksdagen röstade om Kristersson 14 november.

Björklund framhöll att SD:s högernationalism går stick i stäv med Liberalernas krav på europeiskt samarbete, frihandel och öppenhet.

”Högernationalism har prövats i full skala i Europa under 1900-talet. När dessa idéer efter hand har vuxit över årtiondena och tillåtits dominera har utvecklingen i stället slutat i den europeiska historiens allra värsta tragedier. I denna högernationalistiska rörelse ingår Donald Trump, beslutet om Brexit samt Marine Le Pen, men också de auktoritära styren som nu har medvind i Polen, Ungern och tyvärr även i Österrike och Italien”, sa Liberalernas partiledare.

Därför förordade Björklund blocköverskridande samverkan istället för Kristerssons M- och KD-lösning.

Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur L och C skulle kunna komma till en annan slutsats nu – bara 58 dagar efter omröstningen om Kristersson. Inget har ju förändrats.

”Att släppa igenom en regering som är beroende av SD blir inte mer rätt bara för att det sker i statsministeromröstning tre eller fyra”, som Susanne Nyström helt riktigt skriver på ledarsidan i liberala Eskilstuna-Kuriren.